Hemsjuka är vi allihopa
Filmaren Gabriela Pichler, skådespelaren Rasmus Lindgren och dansaren och koreografen Sandra Medina har tillsammans skrivit pjäsen Hemsjuka, där ett antal människor blivit sjuka av nostalgi.
TRAUMABEARBETNING. ”Vi använder sinnena och leken väldigt mycket i föreställningen” säger skådespelaren Rasmus Lindgren. ”Lek är något livsviktigt.” Här med Sandra Medina. Vem är sjuk och vem är frisk? Och vem har makten att definiera skillnaden? Vad betyder begrepp som hemlängtan och nostalgi i vår samtid, och hur har begreppen ändrats historiskt? Det är de mest centrala frågeställningar trion har utgått från under arbetet med pjäsen.
– En stor inspiration har varit Karin Johannissons essä Nostalgia - en känslas historia, berättar skådespelaren Rasmus Lindgren. TILLSAMMANS MED REGISSÖREN och dramatikern Gabriela Pichler, bioaktuell med filmen Amatörer, och skådespelaren, dansaren och koreografen Sandra Medina har han skapat föreställningen Hemsjuka på Folkteatern.
–Utan att vara medicinforskare kan jag ändå fundera kring vårt sätt att så påtagligt dela upp vårt jag i själen och kroppen. De hör ju ihop jättemycket, och påverkar varandra, säger Rasmus Lindgren och fortsätter:
–Vi kan uppenbarligen dö av sorg och längtan kan skapa marmoreringar i hjärtat. Vi mår dåligt och sätter namn på det: i dag kanske det heter utbrändhet eller så tar vi till olika bokstavskombinationer. Hur hittar vi någon slags harmoni i tillvaron, det är sådant vi utforskar i pjäsen där vi utgår både från oss själva och vår omvärld.
I Hemsjuka presenteras ett antal människor som har det gemensamt att de lider av svår nostalgi, i pjäsen ett medicinskt tillstånd. Den plats vi kallar ”hemma” utforskas och nyanseras. Kanske är det en trygg egen bostad. Kanske är du på flykt mellan olika platser, eller försöker gör dig hemmastadd på en plats som ändå inte känns som ”hemma”.
–Det rör sig om specifika historier men ändå allmänmänskliga. Erfarenheten av att vara på flykt kanske inte heller är här och nu men finns i familjen flera generationer tillbaka.
Hur skulle du vilja definiera begreppet Hemsjuka?
– Vi är inte färdiga med det och jag tycker att människor i publiken ska få associera kring det själva. Publiken är en oerhört viktig del i vårt arbete, var och en tar med sig sina erfarenheter, sina associationer och sin fantasi.
GP:s kritiker Mikaela Blomqvist kallar föreställningen ”intelligent och uppfinningsrik”.
– Roligt att hon uppfattar det så, själv undviker jag gärna att läsa recensioner så här precis efter premiären, konstaterar Rasmus Lindgren.
Tanken på pjäsen Hemsjuka föddes efter hans och Gabriela Pichlers arbete med pjäsen Rött kort på Backateatern hösten 2014.
–Det blev starten för min och Gabis vänskap och vårt samarbete. Nu bjöd vi även in Lumor, en spännande frigrupp från Stockholm, och Sandra Medina som är en fantastisk skådespelare och dansare. Vi kände att vi behövde en konstnär till, säger Rasmus Larsson.
Hur skiljer sig Hemsjuka från Rött kort?
– I Rött kort utgick vi från en 12årig pojke som fick berätta sin historia. Från början var det också mer ett undersökande socialt projekt som vi bedrev tillsammans med dramatikern America Vera-Zavala. ■ Hemsjuka är ett scenkonstverk av och med Rasmus Lindgren och Sandra Medina.
■ Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina.
■ Hemsjuka hade urpremiär den 5 april och spelas till 19 april.
■ Föreställningen spelas även på Fri Scen Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 24-30 april. Hemsjuka är ett scenkonstverk redan från start. Som pjäs är den mer experimentell än Rött kort och ett försök att åstadkomma en större polyfoni – där fler röster ska få komma till tals.
Vad har du lärt dig hittills av arbetet med pjäsen?
– Kanske framförallt att sorgen är allmänmänsklig, och att vi måste öppna upp för empati och förståelse. Bland alla individuella narrativ och historier tvingas jag inse det närmast omöjliga i att omfatta eller ta in en annan människas sorger, sjukdomar och längtan. Samtidigt måste vi alla ändå tro att just det går. Den dubbelheten, det tvivlet och den tron, genomsyrar föreställningen.