Litterärt stimulerande
Kultur: Själv kan jag inte minnas när jag läste något lika litterärt stimulerande, skriver Martin Engberg om Rachel Cusks Transit.
I Rachel Cusks böcker framträder huvudpersonen genom att ta ett steg tillbaka. Martin Engberg har läst.
RACHEL CUSK Transit Översättning: Rebecca Alsberg Albert Bonniers
För att få syn på något kan det ibland vara viktigare att lägga märke till det som sker i ögonvrån än det som utspelar sig rakt framför ögonen. När Faye – huvudpersonen i Transit – besöker frisören, berättar han om en god vän som är rörläggare, men också gör skulpturer. Ett skapande som dock kräver att han är hög på metamfetamin. När vännen vaknar upp på garagegolvet står det alltid en staty av rör där som han inte har något minne av att ha gjort. Det måste vara ”som att se en del av sig själv som är osynlig”, säger frisören. Samtidigt som frisören berättar detta pågår ett minidrama i frisörstolen bredvid, med en tonårskille som i sällskap med mamma stormar in, tiger sig igenom klippningen, för att på nytt storma ut.
DET HÄR ÄR ett typexempel på hur Cusks berättande fungerar. För också berättelsen om den tigande pojken har bäring i en roman som handlar om en kvinna som är ensamstående med två söner. Det är bara det att Cusk låter oss veta det mesta om Faye via det andra säger, och iakttagelser vid sidan. Därför hette också den första boken i trilogin Konturer. Transit är den andra som nu utkommer på svenska i Rebecca Alsbergs översättning.
I Konturer flög Faye till Athen för att undervisa på en skrivarkurs. Hon mötte en serie människor som hon talade med, eller snarare lyssnade på. Samtal som hon sedan återgav. Ibland i direkt anförande, ibland i sammanfattning, med ett fåtal inpass från Faye och (till synes) neutrala beskrivningar av skeendena mellan mötena. Faye utgjorde för det mesta en inverterad närvaro i texten. Upplägget är det samma i Transit. Faye har flyttat tillbaka till London med sina söner och försöker inrätta sitt nya liv efter skilsmässan. Temat övergång, livets förändringar, löper med en existentiell puls genom det människor pratar om. Sina uppbrott, sina återkomster. Sina iakttagelser av andras beteenden som säger lika mycket om dem själva, vilket samtidigt är ett återkommande tematiserande av romanens egna arbetssätt, som i scenen hos frisören. ”Jag funderade på det han hade sagt om tärande elever, och tänkte att människor ofta avslöjar sig själva genom det de poängterar hos andra”, kan till exempel Faye reflektera.
ROMANENS KOMPOSITION ÄR disciplinerad. Mötena är inte slumpmässigt skildrade. I verkligheten är det få personer som uttrycker sina tankar med en sådan kombination av originalitet och koncentration som de gör i Cusks böcker utan att det spontana faller bort. Sensibiliteten i deras tal om sig själva och världen uppstår i själva verket genom Fayes lyssnande, och
I verkligheten är det få personer som uttrycker sina tankar med en sådan kombination av originalitet och koncentration som de gör i Cusks böcker utan att det spontana faller bort
når läsaren via hennes tolkningar, i förlängningen författaren ord. Konsten ligger i att det är lätt att glömma bort det.
Det är inte förvånande att Rachel Cusks böcker fått ett så starkt genomslag. Själv kan jag inte minnas när jag läste något lika litterärt stimulerande, som samtidigt gav mig känslan av att något, både i samtiden och mig själv, blivit synligt som annars skulle ha förblivit oskarpt i ögonvrån.