Kristian Wedel
”Anekdoter har oförtjänt dåligt rykte som lättviktsgods, ett slags dramaturgins växelmynt”
Jag satt häromveckan på en göteborgsk lunchrestaurang, en av de sista som serverar pannbiffar på orange plastbricka. Inom tio år kommer alla restauranger med orange plastbrickor (och kaffebryggare där krögaren klistrat två femkronor på värmeplattan) att vara försvunna. Ytterligare tio år senare kommer någon entusiast att få ett EUbidrag för att på Stadsmuseets gård bygga upp en autentisk bricklunchrestaurang, inklusive matsedel på fotostatkopierat papper i plastficka.
Maten var oätlig. Jag satt med min råkost, som börjat få en konsistens som påminde om tandpetare med apelsinsmak, och kände något som liknade lycka.
Men nu började jag tydligen detta kåseri från galet håll. På denna lunchrestaurang hörde jag alltså en anekdot som jag både hört och inte hört förut.
ANEKDOTER HAR OFÖRTJÄNT dåligt rykte som lättviktsgods, ett slags dramaturgins växelmynt som kan användas för att jämna till summan men i princip inte tillför något värde. Men en bra anekdot tecknar ett snabbporträtt av världen.
När någon till exempel skriver att ett kyrkobygge i det gamla onda Ryssland försenades på grund av ett jordskred och att tsaren noterade i marginalen av en rapport ”Får ej upprepas” – då säger denna detalj, om en härskare som tar naturen själv i upptuktelse, mer än en stram upplysning om tsardömet.
Jag undrar om en tsar hade uppskattat bricklunch.
DÄR SATT, VID bordet närmast fönstret, två äldre herrar: akademiker. En av dem bar vinröd fluga och saffransgul kavaj. En åt fisk, en åt pannbiffen. De hade ställt ihop brickorna vid bordets ända: de var alltså systematiker.
De talade om en professor. Det var en historia som jag kände igen, för jag hade hört den förut. Ändå var den helt ny.
DET ÄR EN ganska enkel historia. Eller kanske är den inte så enkel. Professorn är inte i livet. Jag tänker inte avslöja hans identitet. Det skulle förrycka berättelsen. Han är en av dem vars porträtt i dag hänger i universitetets huvudbyggnad i Vasaparken. Han utgav deckare under pseudonym. Det säger något om graden av akademiskt allvar hos honom att detta var hans spralliga hobby: små herrgårdsmord.
DE TVÅ SYSTEMATIKERNA vid bricklunchen berättade nu för varandra den välbekanta historien om professorn och utombordsmotorn. De berättade den liksom för varandra, fyllde i detaljer, turades om och var lite oense om allt hade inträffat i Bullaren, Hjälmaren eller rentav i havet utanför Varberg. Men kärnan var de överens om. Professorn hade gett sig ut att fiska i en liten eka med utombordsmotor. När han skulle hem hade motorn inte startat. Han hade vanmäktigt dragit i snöret i tjugo minuter och sedan – under kötteder som röjt djupa kunskaper i teologi och anatomi – bänt loss motorn och vräkt den i sjön. Kastspöet hade gått samma väg. Sedan satt han som ett åskmoln tills han blev räddad, paralyserad av vrede.
Mannen i fluga skrattade:
– När han blev förbannad kunde han göra vad som helst …
Jag satt och lyssnade på dem över min råkost. Jag nedkämpade i mitt inre ett starkt behov av att kliva fram och berätta att jag hört exakt samma historia, men spegelvänd.
Jag skrev om den där professorn för ett par år sedan. Det ansågs ligga något kinesiskt över hans upphöjda sinnesfrid. Det berättades att han en gång varit ute med båten och överväldigats av förundran över världsalltet. Han insåg att han måste avhända sig all trivial och tyngande materialism. Följaktligen sänkte han motor och fiskeredskap i havet och satt sedan i solitär kontemplation, ett med universum. Motvilligt lät han sig räddas.
JAG HADE INTE tänkt på att det går att vrida denna anekdot som ett prisma. Den kan skimra i olika kulörer.
Den jag hörde förra tisdagen passade utmärkt till en orange bricka med pannbiff.
Båda versionerna är naturligtvis sanna.