Historicismen var en dålig idé när den lanserades och den har inte blivit bättre av att appliceras på samtida svensk riksdagspolitik.
Svensk politik håller på att ersätta vänster högerskalan meden allt större fokus på historiska resonemang och vaga allusioner till värderingar.
På vilken sida i historien kommer du hamna? Frågan har blivit central för vissa debattörer i svensk politik just nu. Är du en av de som öppnade för fascismen eller tillhör du de som resolut stängde porten till densamma? Detta är det teatraliska motsatsförhållande som många försöker reducera politiken till.
Det är också mot bakgrund av detta som de upphettade diskussionerna kring Centerpartiets och Liberalernas paradoxala och förvirrande ställningstagande i regeringsfrågan bör förstås, och sättas i en historisk kontext: Vi får inte upprepa 1900-talets misstag! Dessa två partiers ledningar upplever sig nu vara i centrum för en av det samtida Sveriges viktigaste beslut. Men är de det?
SVENSKARNA HAR DEN stora förmånen att bo i det land som tillsammans med Schweiz mest skonsamt undkom föregående århundrades europeiska krig och revolutioner. Men samma folkhåller av vissa på att i nja gasuppfattning e nattkonflikterna kring regeringsbildningen 2018 är minst lika ödesmättade som grundandet av den antifascistiska enhetsfronten i Spanien 1936, den som motsatte sig Francos fascister och monarkister.
Sveriges brist på verkliga upplevelser av krig i modern tid, eller kamp mot fascism och kommunism på hemmaplan, är snarast en förutsättning för det rollspelande som en del svenska politiker och debattörer nu ägnar sig åt. Utan förankring i riktiga erfarenheter tar man sin tillflykt till de ödesmättade narrativens värld. Så fylls behovet av mening i en annars ganska torftig och torr politisk tillvaro.
Det hävdas ibland att den så kallade GALTAN skalan ersatt vänster-högerkonflikten. Det vill säga motsättningen mellan auktoritärt och frihetligt. Det är en överdrift. Det råder i Sverige, jämfört med många andra länder, en mycket stor enighet i dessa frågor. Det finns också en stor samstämmighet att inte tillåta en socialkonservativ politik enligt polsk modell, än mindre ge SD inflytande i frågar där samtliga resterande partier har en diametralt motsatt uppfattning.
De tär inte värderingskonflikternas om egentligen står i centrum för den svenska politiken utan den svenska politikens tilltagande historicism. Vad detta i praktiken innebär är att historia anses vara något närmast förutbestämt som upprepar sig enligt vissa givna mönster och att vi idag bevittnar en upprepning av tidigare historiska vägskäl, vilket får konsekvenser för politiska beslut. I dagpassivt stöd från S D fören Alliansregering, imorgon W anns e e konferensen.
HISTORICISMEN VAR EN dålig idé när den lanserades på 1800-talet och den har inte blivit bättre av att appliceras på samtida svensk riksdagspolitik. I boken ”The poverty of historicism” kritiserade filosofen Karl Popper uppfattningen att människors kollektiva handlingar kunde förutses genom att blicka tillbaka i historien och genom att isolerat förstå historiska händelser som repeterande fenomen.
Popper vände sig i sin bok emot vänsterns historiematerialister som med snarast vetenskaplig precision påstod sig kunna förutse arbetarklassens resning. Men han riktade även samma kritik mot fascister som, inspirerade av författare som Oswald Spengler, schematiskt och grovhugget med det förflutna som facit förutsåg västerlandets förfall.
Men historicismen är inte den enda förklaringen bakom de frekventa historiska parallellerna i svensk samtid. Längtan efter att få ha spelat en roll i ett historiskt epos är även den viktig. Kanske är denna längtan också starkare i ett land där merparten av befolkningen och deras förfäder tryggt suttit vid den historiska sidlinjen och på håll observerat de stora ideologiska konflikterna. Nu får de, 73 år efter att Europa samfällt nedkämpade nazismen, dra sitt strå till stacken.
PÅ ANNAT SÄTT kan man nog inte förklara sådant som att kommunikationschefen på Centerpartiet, Ola Spännar, häromdagen spekulerade på Twitter om vad Bonnierfamiljen på sina ”släktmiddagar” anser om att en av deras tidningar (Dagens Industri) ”kampanjar” för att ge ett parti med nazistkopplingar regeringsinflytande.
Underförstått: Vad tycker egentligen judarna om det fascistiska medlöperiet i tidningen som de, om några bör vara vaksamma på? Har de förstått sin, av historien förutbestämda, roll i det som utspelas i Sverige idag? Och därför: Förmår de agera för att stoppa att historien återupprepar sig?
DETTA ÄR TEATERPOLITIKEN. Men det existerar faktiska intressemotsättningar i Sverige om statens roll och storlek, skattetryckets omfattning, migrationspolitikens utformning och mängden regleringar i marknadsekonomin. Det är, för den som glömt vad det innebär, vad vi brukade benämna som sakpolitik.
Det är också detta som PM Nilsson, politisk redaktör för Dagens Industri, påtalat upprepade gånger: Glöm inte sakfrågorna och att svensk politik faktiskt innehåller mer än synen på hur relevant SD:s historiska barlast är för den stundande regeringsbildningen. För detta har Nilsson fått många skopor ovett. Ty vilken vikt man tillmäter de historiska parallellerna tycks för vissa vara viktigare än de många politiska utmaningar och konflikter som ligger närmast tillhands. Historicismen har, helt utan hjälp av marxist-leninister eller Spenglerianska högerradikaler fått ett uppsving i 2010-talets Sverige och riskerar forma politiken för en mycket lång tid framöver.
Poppers kritik av historicismen byggde inte bara på att dess förespråkare förstod historiska skeenden fel, de begrep inte under vilka omständigheter deras observationer upphörde att vara relevanta. Omsatt till dagens situation: När slutar det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 vara en rimlig historisk parallell för att förstå konsekvenserna av valresultatet i Sverige 2018?
DEN RIKTIGT STORA politiska motsättningen i Sverige är alltjämt, i den faktiskt existerande verkligheten, synen på makt och fördelning. Det är en politisk kamp som pågått i mer än hundra år i Sverige, med varierande intensitet, och som alltjämt återspeglar den högst verkliga motsättningen mellan arbete och kapital. Eller från liberalt perspektiv: synen på relationen mellan stat och individ.
Även Sverigedemokraterna ingår, hör och häpna, i denna politiska intressekonflikt. De har politiska åsikter även i sådana frågor som rör föräldraförsäkringen, pensionssystemet, skattesatser och arbetsrätt. Det är dessa frågor de främst kommer behöva ha synpunkter på, inte statsskicket, aborträtten eller yttrandefriheten.
Dessa frågor är, lyckligtvis, inte uppe för diskussion och bör även förbli orörda. Det finns heller inget stöd i riksdagen för att gå SD till mötes i dessa, för svensk frihetlighet och öppenhet, centrala frågor. Det är utmärkt och utgör en garant för att deras inflytande, om det hanteras väl, begränsas till frågor där det faktiskt råder samsyn. Det finns, för att åter låna Poppers tankar, inget behov av att tolerera intoleransen - detta kan helt enkelt uttryckas genom att inte göra vissa centrala delar av den liberala demokratin förhandlingsbara.
Men detta har i svensk politik skymts till förmån för den stora berättelsen om gott, ont och vilken sida om historien man placerar sig. Därför görs SD till utgångspunkten för all svensk politik, inte vänster-högerskalan eller någon enskild politisk stridsfråga.
DETTA INNEBÄR ATT SD inte avkrävs något ansvar att visa om de överhuvudtaget går att förhandla med eller ens kan vidmakthålla ett löfte. De tillåts vara den svenska politikens eviga konträr som väljarna kan projicera såväl sina största förhoppningar som värsta farhågor på. Så länge de tillåts ha den rollen kommer de att forma svensk politik, även i total avsaknad av direkt politiskt inflytande.
Historien upprepar sig inte. Mer än möjligen som fars. Med historicismen och längtan efter att ha avgjort (och hamnat rätt) i vår tids påstått viktigaste vägskäl reduceras politiken till ett drama, med överdrivna gester, ödesmättade deklarationer och en förskjutning från det viktiga till det symboliska – för eller emot. En politisk världsbild där moralisk renlärighet trumfar sakpolitisk pragmatism är lysande för den som behöver en outsinlig källa till idealism men betydligt sämre för den som vill få något gjort.