Dokumentär om Utøya
Tre filmer om massakern på Utøya har premiär i år. Carl Javér ligger bakom den mest dokumentära: Rekonstruktion Utøya, som vuxit fram i tätt samarbete med den norska anhöriggruppen.
”Han sköt min bror Viljar, som reste sig upp. Då sköt han igen. Viljar reste sig igen, blev skjuten igen. Sista gången sköts han i huvudet och blev liggande, så här”. Torje instruerar de personer som ska gestalta honom och hans storebror i rekonstruktionen av minnena från Utøya.
Vittnesmålen går inte att värja sig emot i Carl Javérs dokumentär, där fyra ungdomar som överlevde massakern på Utøya medverkar.
Dokumentären ska inte förväxlas med norske Erik Poppes spelfilm Utøya - 22 juli, som skildrar det fascistiska dådet helt och hållet ur offrens perspektiv, eller brittiske Paul Greengrass bio- och Netflixaktuella drama 22 July. Dokumentären Rekonstruktion Utøya är något helt annat, en autentisk psykologisk närstudie där minnen gestaltas med hjälp av vit tejp på svart golv i en tom filmstudio.
FYRA ÖVERLEVANDE: RAKEL, Muhammed, Jenny och Torje, redogör så exakt de kan för vad de upplevde sommaren 2011. Den dagen då massmördaren Anders Behring Breivik steg i land på ön efter att ha låtit en bomb detonera i regeringskvarteret i Oslo. Iklädd polisuniform mötte han de tonåriga deltagarna på socialdemokratiska AUF:s årliga sommarläger med hälsningsfrasen ”I dag ska ni dö, marxister”.
TONÅRINGARNA PÅ ÖN såg fram emot att umgås, snacka politik, gå på disco och spela fotboll. Istället utsattes de för den grövsta fascistiska attacken i Europa sedan andra
världskriget. Sju år efter våldsdådet bearbetar de fortfarande skuldkänslor över att ha överlevt medan kamrater dog, och försöker bygga upp raserad tillit.
– Det här är en händelse av enorma mått, där gärningsmannen inte är en isolerad företeelse. Istället ser vi hur nationalism och högerextremism bara får ökat inflytande, säger regissören Carl Javér som bor och verkar i Göteborg.
–Ja terrordådet på Utøya visar fascismen i sin mest tydliga form. Det är viktigt att påminna om när fascismen nu sprider sig i Europa, inflikar producenten och manusförfattaren Fredrik Lange.
Varför görs tre filmer om Utøya samma år?
– För oss var det viktigt att det behövde gå viss tid för att ge de berörda chans att smälta vad de varit med om. Samtidigt får det inte gå allt för länge, när det gäller en rekonstruktion av det slag som vi gör. Minnet får inte hinna blekna alltför mycket.
Finns det en risk att ni exploaterar de överlevande?
– Det här projektet bygger helt och hållet på frivillig medverkan, och vi har också fått väldigt positiva reaktioner från de medverkande, andra överlevande och anhöriga. Det som hände på Utøya är närmast omöjligt att förklara. Men genom att gestalta och dela minnena med andra kan de bli lättare att bära, säger Fredrik Lange.
Inför inspelningen diskuterade filmarna ingående vilka bilder som med värdighet kan förmedlas, efter tragedin.
–Vi hittade en metod att berätta något nytt om Utøya, hur det var att vara där under dådet. Något som annars är väldigt svårt att prata om, säger Carl Javér.
– Nu får de medverkande visa sina minnen. Mycket fångas i deras kroppsspråk och ansiktsuttryck.
DET UPPSTÅR NÅGOT speciellt när människor delar med sig av sina upplevelser, till andra som lyssnar, poängterar Fredrik Lange.
– De medverkande går i filmen över från att berätta till att gestalta, och kommunicerar lika mycket i bild och rörelse, som med ord.
På grund av det känsliga ämnet tog duon 2014 inför filmen kontakt med den norska anhöriggruppen för att sondera om det fanns överlevande som hade intresse av att berätta.
– Stöttegruppen publicerade vårt brev i sina slutna forum, och vi fick ett antal positiva svar. Vi gjorde ett urval. En psykolog hjälpte oss i den processen och de medverkande har också haft psykologhjälp under hela filminspelningen, berättar Carl Javér.
Varje rekonstruktion tog mellan 12 och 14 timmar att genomföra, så filmen visar bara en bråkdel av varje.
– Det var viktigt för oss att skapa trygga ramar för de medverkande. Vi har också haft täta träffar med dem efteråt. Processen slutar inte när filmen är klar. Det är ett slags ansvarstagande hela vägen, säger Carl Javér.
EN ANNAN CENTRAL drivkraft var att ge tillbaka makten och kontrollen över situationen till de överlevande.
–De som var fråntagna all makt den gången.
Allt inspelat material från rekonstruktionerna kommer också att deponeras till Nationalbiblioteket i Oslo.
–Så den arkivaspekten finns också, säger regissören Carl Javér.
–Här står de som verkligen var med och berättar.