Transparens gör musiken kosmisk
Hur fungerar orgeln som kosmiskt instrument? Magnus Haglund vandrar mellan olika konserter under invigningen av Göteborgs internationella orgelfestival och slår ett slag för tonsättaren Bengt Hambraeus betydelse.
Under den gångna helgen inleddes Göteborgs internationella orgelfestival, i år med temat ”Orgelns kosmiska ljudlandskap”. Det låter flummigt som rubrik, som om Göteborgskyrkorna skulle fyllas med svävande och sövande new age-klanger. Det blir lyckligtvis raka motsatsen.
KOMMENTAR
Det hela förklaras av det speciella fokus som läggs på verk av den visionäre tonsättaren Bengt Hambraeus (1928–2000), en av den svenska efterkrigstidens mest internationellt inriktade musikpersonligheter. En nyfiken konstnär som livet igenom lät vetgirigheten visa vägen för skapandet.
Med sin tidiga närvaro vid feriekurserna i Darmstadt och banbrytande experiment med elektronmusik var Hambraeus någon som upprättade viktiga kontaktytor med det internationella avantgardet. Hambraeus var en naturlig del av det som John Cage och David Tudor, Karlheinz Stockhausen och György Ligeti ägnade sig åt under samma tid, i mitten av 1950-talet. En svensk kosmopolit, i ständig rörelse, mitt i världen.
LEDORDEN FÖR DETTA ljudarbete var transparens och skärpa, men också äventyrlighet och ett prövande av de egna positionerna. Men i dag är det nästan som om Bengt Hambraeus vore utsuddad. Så nog är det en välgärning att hans musik lyfts fram i ljuset.
Hambraeus speciella sätt att använda sig av mångskiktighet i musikens tidsförhållanden går som en röd tråd genom det digra festivalprogrammet. Under de sammanlagt fyra konserter jag är med om under inledningshelgen uppstår en serie överlagringar som får epokerna att brytas mot varandra. Renässansens spekulationer kring världens struktur möter modernismens kritiska udd, till exempel i Interferenzen från 1961–1962 som Hans Hellsten gör ett ytterst noggrant och precist framförande av i Domkyrkan. Här går det att höra hur Hambraeus utforskar liknande spänningsfält som i dag, drygt 50 år senare, återfinns i den samtida dronemusiken. Fränhet, sinnlighet, vibrationer i både kroppen och kyrkorummet.
DOMKYRKOORGELN MED SIN myriad av olika register tycks vara det perfekta instrumentet för såväl de stora perspektiven som det skärpta lyssnandet. Men något liknande äger rum när den amerikanska organisten Kimberley Marshall senare samma dag spelar verk från renässansen och barocken, av bland andra Sweelinck, Schlick och Bach, på den lilla barockorgeln i Hagakyrkan. De olika tiderna lägger sig intill varandra på ett sätt som jag uppfattar som samstämmigt med Hambraeus visioner. Ett labyrintiskt och i grunden experimentellt förhållningssätt till musikens byggstenar. Fantasin blir gränslös genom det precisa och lyssnande detaljarbetet.
Det finns en fascinerande rörlighet i detta perspektiv som har att göra med lyssnarens medskapande. I Bengt Hambraeus egen formulering hör tonerna ihop med ”klangelementen för min egen drömorgel i rymden”. Det är så musiken blir kosmisk, när den bryr sig om varenda liten detalj, från mikrokosmos till makrokosmos, och samtidigt tillåter sig att drömma helt fritt.
Ett labyrintiskt och i grunden experimentellt förhållningssätt till musikens byggstenar. Fantasin blir gränslös genom det precisa och lyssnande detaljarbetet.