Jag tycker mig känna igen vad jag ser

En knapp vecka kvar till match, fyra dyrbara träningspass kvar, men redan en linje. Nu genomförs det som har uttalats, det ofrånkomliga, det nödvändiga. En sammanfattning med tre ord skulle kunna se ut så här: Tydlighet, tydlighet och tydlighet.

Redan här skulle man kunna skriva om glada spelare, energifyllda spelare, delaktiga spelare, pratsamma spelare och beslutsamma spelare. Det kan dock vara att gå händelserna i förväg. I två dagar har GP som enda tidning följt IFK Göteborgs träningspass på Kamratgården. Veckan efter förändringen, dagarna före BP borta. Alla vet vad som gäller. Få ut max av varje enskild, skapa en helhet som hänger ihop. Och jag kan berätta att det är på god väg att ske.

Alla som någon gång har befunnit sig i kris vet hur skönt det första skrattet värmer efteråt, fotbollsspelare vad ett första mål efter måltorka kan betyda och att lätta sinnen ger lätta fötter.

I EN IDROTTSVÄRLD som styrs av självförtroende, samhandling och resultat är de utvalda ibland beroende av repetition.

När Hjalmar Jonsson, som kommit till spel i fler raka fyrbackslinjer än någon annan, placerade ut en vit taktiktavla med magnetpjäser mitt på Kamratgårdens hybridgräs omgavs han av truppens samtliga försvarsspelare. Där och då fanns inga tvivel, bara öppna diskussioner och delaktighet.

Precis som under måndagen stod Hannes Stiller, IFK Göteborgs andre nye assisterande tränare, en bit därifrån med mittfältare och anfallare. Även han med en vit taktiktavla och även han med ett tydligt budskap.

Gör så här. Och var tydlig med hur du tänker göra så att din omgivning förstår och hinner anpassa sig.

Allt under överinseende av Poya Asbaghi, som tillbaka från sjukdom under tisdagen intog rollen som general manager; inte direkt delaktig i någon av övningarna, men hela tiden med en övervakande blick och ett sista ord.

JAG BESKREV EFTER onsdagens presskonferens, där Mats Gren och Alf Westerberg lämnade A-lagsorganisationen, den taktiska formeringen som IFK:s absoluta kärnfråga.

Poya Asbaghi har under årets laborerat med tre-, fyr- och fembackslinje och har (i princip) aldrig startat med två forwards. Att döma av tisdagens träning är det precis vad som väntar framöver. I Robin Söders frånvaro bildade Tobias Hysén och Sargon Abraham anfallspar; uteslutande kopplat till det inläggsspel träningen utgick från.

Och jag skulle säga att det bet.

Bra, dessutom.

Just nedanför oss som följde träningen från Kamratgårdsvägen lade Hjalmar Jonsson mycket möda med att hjälpa fyrbackslinjen att hitta rätt linje, inte falla för lågt, inte kliva för sent.

I AVBROTTEN OCH under drickapauserna pratades det fotboll, utbyttes idéer och framfördes förslag. Det bollades och – upplevde jag – var högt i tak.

När taktik skall korrigeras och ny struktur skapas är det en förutsättning, delaktighet ett måste. Jag upplever att det IFK Göteborg som leds av Poya Asbaghi och assisteras av Hannes Stiller och Hjalmar Jonsson med tämligen små medel har nått dit redan nu.

Fyrbackslinje, två anfallare, snabbt till inlägg och mycket folk i straffområdet.

Känns detta igen?