En långfilm på bara tolv rader
Idag blir det litteraturundervisning. Vårt textexempel är låten Sjätte september med Flamingokvintetten, utgiven första gången på LP:n ”Flamingo 6” (1975).
Text och musik: Peter Himmelstrand.
Jag menar att alla som försöker skriva, oavsett genre, har något att lära av den här låttexten. Och nej, jag är inte ironisk.
Vad är det som gör detta till en så fin text? Låt oss börja med hantverket.
1. HISTORIEBERÄTTANDET. Författaren ger oss en tydlig historia med början, mitten och slut. Vi får en långfilm på tolv rader. Det är skickligt gjort och skapar en sorts belåten mättnad hos lyssnaren.
(Det finns en fjärde vers också, men den upprepar bara ett par av de tidigare raderna.)
2. ANTYDNINGARNA. Författaren ger oss en skiss snarare än noggrant utmejslade detaljer. Det fina med den metoden är att lyssnaren själv får fylla i det som fattas.
Vi får till exempel inte veta vilken låt det är som är kärleksparets egen. Därmed kan varje lyssnare tänka på en låt som är betydelsefull för just henne eller honom.
3. KONKRETIONEN. Redan titeln förankrar låten i en vardaglig almanacksverklighet. Sedan har
vi den stora förlovningsmiddagen med släkten. Här placeras vi med några få ord i en stabil, troligtvis borgerlig miljö där man inte slarvar med det formella. (Men vår sympati ligger hos det unga kärleksparet, som smiter iväg och går på dans.)
Lägg märke till att punkt tre kan sägas stå i motsats till punkt två. Så är det ofta med bra texter, de växlar mellan olika sorters knep. 4. UPPREPNINGARNA. Från antiken (minst) till nobelpristagaren Bob Dylan (och vidare) är detta det vanligaste tricket i all muntligt framförd dikt. Refränger, omkväden, återkommande fraser – det är sånt, tillsammans med rimmen, som gör att en text fastnar i minnet. I det här fallet är det orden ”Sjätte september” som upprepas. De inleder varje vers och knyter snyggt ihop texten på sista raden.
Vi måste förstås säga något om innehållet också. Det är utan tvivel ganska banalt. Vilket är helt i sin ordning.
För våra liv, det som räknas av dem, är ju banala. Det är kärlek, sorg, uppbrott, glädje, förtvivlan. Stora drömmar och ibland våldsamma krascher.
Sjätte september balanserar på den gräns där det kitschiga möter det sublima.
Om du skriver, sök dig till den gränsen. Det är mitt råd.
Hötorgspoesi vid bråddjupet.
Melodin får andra uttala sig om, jag kan bara text. Men jag konstaterar att sångaren Hasse Carlsson fraserar väldigt fint.
Och en bra dikt blir inte sämre för att man kan dansa till den.