Livet efter katastrofen blir osmält som teater
Teater Trixter ställer klimatoron på scen, men Vampyrbläckfiskar i Arizona brister i både pedagogisk klarhet och scenisk fantasi.
TEATER TRIXTER
Manus och regi: Karin Blixt Skådespelare: Peter Carlstedt, Jarle Hammer, Tina Lenne
T o m 22/11
Oron för klimatet brer ut sig. Hos Teater Trixter kanaliseras frågorna sedan ett par år tillbaka i ett projekt där scenkonstnärerna samarbetar med aktörer från andra fält, bland annat bildkonst och biologi. Teatern benämner det som gemensam forskning. Arbetet har resulterat i en workshop, Mollusker och människor, som vill väcka skolelevernas intresse för relationerna mellan människor, djur och växter. Med premiären för Vampyrbläckfiskar i Arizona tar klimatengagemanget även plats på Trixters egen scen.
Karin Blixt har skrivit pjäsen och hon står även för regin. Här börjar historien efter katastofen. Isen på Antarktis har smält och havsnivån har stigit till oanade nivåer. De enda som gynnas av situationen är vampyrbläckfiskana, en art som invaderar överallt.
I EN SKYSKRAPA, förvandlad till närmast ett akvarium, har en forskare förskansat sig i källaren. Han ser sig som den siste överlevande. Via kortvågsradio försöker han etablera kontakt med bläckfiskarna. Till husets översta våning anländer en ung man i sällskap med en mäklare. Han ska hålla koll på bläckfiskarna och får bo i världens coolaste penthouse.
Jarle Hammer försöker att skaka liv i rollen som forskaren, medan Lennes mäklare intar vuxen föräldraposition och Carlstedts kille studsar som framtidshoppet. En överlevande råtta, en form av svävande varelse (Lenne gör rollen, misstänkt lik mäklaren) samt öppnandet av scenbilden mot ett tomt mörker, med undantag av ett antal parasoller, är element som
Kanske var pjäsen tänkt som ett drömspel, men spelet är alltför traditionellt.
läggs till, men de hjälper knappast upp det här knackiga pjäsbygget. Vampyrbläckfiskar i Arizona är en torftig blandning, uppsättningen brister både i pedagogisk klarhet och scenisk fantasi.
KANSKE VAR PJÄSEN tänkt som ett drömspel, men spelet är alltför traditionellt. Som teater blir klimatfrågan osammanhängande och osmält. Roligt blir det sällan heller, fast det kanske var meningen. De ungdomar – från 15 år och uppåt – som uppsättningen vänder sig till har erfarenheter av de mest rafflande katastrofskildringar, vad skulle skaka om dem här?