”Den lag som till slut kom om kriminalisering av ’terrorresor’ har, förutom i ett par fall, inte fått några större konsekvenser.”
Av de enligt Säpo cirka 300 svenskar som slagits i Syrien och Irak med jihadisterna har inte någon stått till svars för själva deltagande i terrorn
Att förtränga och gå vidare tycks vara den rådande andan
Glappet mellan den svenska terrorlagstiftningen och EU-ländernas skapar problem. Inget tyder dock på att den kommer att skärpas med en eventuellt ny S-ledd regering. Man kan undra varför? Det svenska förhållningssättet till terrorbrott har dock en historisk parallell som möjligen kan förklara ovilligheten att mer robust bekämpa våldsbejakande ideologier, skriver Magnus Norell.
Ibörjan av oktober meddelade en talesman för YPG – de syriska kurdernas skyddsstyrkor – att de nu håller cirka 900 utländska IS-fångar. Det är en ökning på bara ett år med nästan 500 personer. Dessa fångar utgör en del av de flera tusen IS-krigare som tillfångatagits de senaste åren då kurderna, tillsammans med amerikanska specialstyrkor, nedkämpat de sista resterna av IS i östra och sydöstra Syrien.
Det kurdiska tillkännagivandet visar på en stigande frustration hos kurderna över att framförallt europeiska länder ofta vägrar att ta emot dessa fångar trots europeiska medborgarskap.
Det här är ett återkommande problem och i Storbritannien till exempel har myndigheterna vägrat att ta emot de två överlevande av de fyra så kallade ”beatlarna”, där ”Jihadi John” blev mest (ö) känd. De har i stället utlämnats till USA.
Utgör ett hot
I botten ligger naturligtvis en rädsla för att bevisning inte ska räcka för fällande domar – i både England och Kanada har åklagarmyndigheter varnat för detta offentligt – och att följaktligen individer som slagits med IS kommer att gå fria. Eftersom det inte finns några större tecken på att dessa individer ändrat uppfattning kan de definitivt utgöra ett fortsatt hot mot de samhällen de återvänder till.
Det här är även ett svenskt problem. Under flera år efter elfte septemberattackerna drog Sverige fötterna efter sig när det gällde en tuffare terrorlagstiftning mer anpassad till övriga EU. Och under de senaste två mandatperioderna hände inte mycket alls lagstiftningsmässigt.
Kritik mot harmonisering
I synnerhet under Morgan Johanssons (S) tid som justitieminister har Sverige dragit sig för att implementera och jämka samman sin terrorlagstiftning med övriga EU-länder och med FN:s säkerhetsrådsresolutioner 2178 (gäller så kallade terrorresor), 2199 (avser all handel med IS, al-Qaida etcetera) och 2253 (påminner om ratificering av tidigare resolutioner).
Det här hänger samman med den kritik mot alla former av skärpningar och utökat fokus på just terrorlagstiftning från organisationer som står nära Socialdemokraterna, som till exempel Ibn Rushd och Tro & Solidaritet. Från det hållet har hård kritik riktats mot alla försök att harmonisera svensk lagstiftning gentemot andra EU-länder. Inget tyder heller på att en eventuell ny S-ledd regering kommer att ändra denna policy.
Jämfört med övriga EU-länder har Sverige också lägre straffsatser och delvis andra kriterier för bevisföring där enbart samröre eller samarbete med terrorklassade organisationer inte nödvändigtvis leder till fällande domar eller ens åtal.
Sverige går en annan väg
Den lag som till slut kom om kriminalisering av ”terrorresor” har, förutom i ett par fall, inte fått några större konsekvenser för individer som återvänt från Syrien och Irak efter att ha slagits med IS eller andra jihadistgrupper.
Och här finns ytterligare en skillnad. I till exempel Frankrike är det möjligt att ta passet ifrån personer som frivilligt anslutit sig till IS, vilket har drabbat en del av dem som nu sitter fångna hos YPG. Skillnader i olika lagstiftningsprocesser är självklart också en faktor som kan försvåra samarbetet mellan olika länder.
Men Sverige har valt en annan väg och en konsekvens av detta är att straffsatserna för terrorbrott i allmänhet är betydligt kortare här och att för en del individer som återvänder till Sverige finns det knappast någon fara för att behöva stå till svars. Det gäller även individer som redan dömts för terrorrelaterade brott, som till exempel Munir Awad och hans medbrottslingar som dömdes av dansk domstol för attentatsplanerna mot Jyllandsposten (tolv år och utvisning från Danmark på livstid).
Efter ett par år i danskt fängelse fördes de över till svensk kriminalvård. Awad och de andra svenskarna har till nyår avtjänat 2/3 av sina straff och kan därmed, enligt de svenska reglerna för villkorlig frigivning, komma att släppas 29 december i år. Detta trots att de bedöms ha en hög återfallsrisk i våldsbrott (vilket bland annat kartlagts av frilansjournalisten Magnus Sandelin på doku.se).
Historiska paralleller
Det svenska förhållningssättet har dock en historisk parallell som möjligen kan förklara ovilligheten att mer robust bekämpa våldsbejakande ideologier. Under Andra världskriget gick cirka 200 svenskar med i tyska SS och deltog i strider både på öst- och västfronten, trots förbud att delta i främmande länders krigsmakter. Efter kriget hölls en del förhör med återvändarna men i de fall de alls straffades var det för att illegalt ha lämnat landet eller avvikit från militärtjänst och påföljderna var mycket milda. Inga kännbara straff utmättes för att de frivilligt deltagit i en organisation som i Nürnbergrättegångarna förklarades som en krigsförbrytarorganisation (och dit räknades alla SS underavdelningar). Inget behov av eller försök till uppgörelse gjordes av det officiella Sverige. I stället, som det heter i den dokumentär om SS-svenskarna som nyligen visats i SVT, gick de in i den stora tystnaden.
Ingen har fått stå till svars
Det är svårt att inte se likheterna med de svenska frivilliga till IS. Av de enligt Säpo cirka 300 svenskar som slagits i Syrien och Irak med jihadisterna har inte någon stått till svars för själva deltagande i terrorn. De få domarna avser specifika brott, vilket naturligtvis är bra. Att förtränga och gå vidare tycks vara den rådande andan och de olika förslagen – bland annat i Örebro och Stockholm – att tvärtom stödja de återvändande med till exempel jobb och bostad styrker den bilden.
Att många utanför Sverige, i synnerhet våra EU-grannar, är missnöjda med den hittills förda svenska politiken gentemot terrorism och våldsbejakande ideologier är i det ljuset inte speciellt överraskande.