Sparande räddar både pensionen och systemet

BARA VAR FEMTE PERSON planerar att arbeta så länge som Pensionsmyndigheten föreslår, enligt en ny undersökning från Swedbank (17/10). Bland 50-åringar är siffran ännu lägre: nio procent. Pensionsmyndigheten presenterade nyligen förslaget till så kallad riktålder: pensionsåldern anpassas automatiskt till den genomsnittliga livslängden.

Det innebär att dagens 50-åringar förmodligen kommer att behöva arbeta till 68 års ålder för att få en pension som är runt 55 procent av slutlönen, och 70–80 procent av slutlönen om man räknar in tjänstepensionen. Det verkar alltså 50-åringarna inte särskilt sugna på.

Och de är heller inte tvingade. Riktåldern är just ett riktmärke. Den som vill kan börja ta ut intjänad pension fyra år innan riktåldern infaller. Frågan är bara om samma personer är beredda på den låga pension som då blir följden.

HÄR FINNS KÄRNAN i den diskussion som präglat pensionsdebatten de senaste åren. Samtidigt som vi har ett i grunden bra pensionssystem, som knyter pensionen till de inkomster man haft under ett arbetsliv, tenderar samma system att leverera för låga pensioner.

Det har fått exempelvis LO att förespråka höjda pensionsavgifter. Problemet är att högre pensionsavgifter är detsamma som högre skatt på arbete – en gren där Sverige tyvärr redan är i världstoppen. Att ytterligare försämra incitamenten att arbeta vore mycket olyckligt.

Som Swedbanks kartläggning visar är det inte heller det mest effektiva sättet att få till höjda pensioner. En undersköterska får exempelvis bara runt 600 kronor mer i månaden om pensionsavgiften höjs med nästan 1,5 procentenheter.

Om samma person i stället skulle spara 500 kronor i månaden skulle pensionen bli närmare 2 000 kronor högre. Den som lyckas få bättre avkastning än Pensionsmyndighetens onödigt försiktiga beräkning på 2,1 procent per år får förstås ännu mer i pensionskuvertet.

DET ÄR ALLTSÅ LÄTT att dra slutsatsen att sparande borde gynnas. Ändå har utvecklingen gått åt motsatt håll. 2014 avskaffade Alliansregeringen avdragsrätten för individuellt pensionssparande, som innebar att det gick att spara upp till 12 000 kr per år skattefritt. Förra året höjde den rödgröna regeringen skatten på investeringssparkonton.

En uträkning från Liberalerna visar att den som sparar 2 000 kronor i månaden under 40 år på grund av skattehöjningen kommer att betala nästan en halv miljon mer i skatt. Med en sådan politik kan man inte spela förvånad över att pensionssparandet, och därmed även pensionerna, når för låga nivåer.

Hur länge dagens 50-åringar verkligen kommer att jobba återstår att se. Pensionssystemet ger oss möjligheten att välja mellan tidig pensionsålder och lägre pension, eller sen pensionsålder och mer pengar. Det är en av dess många bra egenskaper.

TROTS DET ÄR det bara 30 procent som har förtroende för systemet, enligt en Sifo-undersökning från förra året. Det är en siffra som måste tas på allvar. Ett långsiktigt hållbart pensionssystem är på många sätt grunden för välfärdsstaten. Lågt förtroende är en perfekt grogrund för populism, eller ännu värre krafter.

Pensionerna måste upp, utan att skatterna följer efter. På det dilemmat finns tack och lov ett enkelt svar: gör det enklare, billigare och mer attraktivt att spara mer.