Arvid Carlsson
Som tidigare meddelats på denna sida har Nobelpristagaren Arvid Carlsson, professor vid Göteborgs Universitet avlidit i en ålder av 95 år.
I minnesord i GP tidigare (2018.08.26) presenterades Arvid Carlssons betydelse inom farmakologin, och utvecklandet av läkemedel som hjälpt många patienter med olika typer av neurologiska och mentala sjukdomar.
Vi vill här understryka den stora betydelse Arvid Carlsson och hans nära medarbetare också hade för den biokemiska valideringen av den h i sto kemiska fluor e scens metoden som framför allt utvecklades av vår lärare Nils-Åke Hillarp vid Karolinska Institutet och Bengt Falck vid medicinska fakulteten i Lund. Metoden kunde påvisa närvaron av transmittorna dopamin (DA), noradrenalin (NA) och serotonin på cellulär nivå i nervsystemet. Även Arvid Carlsson deltog i denna metodutveckling. Metoden gjorde det möjligt för den förste av Hillarps elever vid Karolinska Institutet, Kjell
Fuxe, att i sin avhandling 1965 med god hjälp av en annan av Hillarps elever, Annica Dahlström, påvisa distributionen av DA-, NA- och serotonin-innehållande nervceller i hjärnstammen och deras globala nätverk av nervterminaler i CNS.
Kartläggningen som först publicerades 1963-1964, tillsammans med Arvid Carlssons grupp, framför allt Nils-Erik Anden, visade strukturer som är för små att upptäckas med vanlig ljusmikroskopi, många gånger lokaliserade till tidigare obenämnda strukturer. Vi som fick uppgiften efter Hillarps död 1965 att resa runt och föreläsa om fynden, fick initialt ofta möta stort misstroende och tveksamhet från neuroanatomer och histologer internationellt.
Att få monoaminer att fluorescera var grunden för dessa upptäckter. I Lund hade Carlsson, Falck och Hillarp arbetat på detta, vilket gick bra i modellförsök. Men i vävnader var det ett stort problem. Dessa måste snabbt frysas ner till 70 minusgrader, vattnet avlägsnas genom frystorkning för att förhindra diffusion. Efter torkning utsattes vävnaderna för formaldehydgas som omvandlade monoaminerna till fluorescerande föreningar vilka sedan studerades med kortvågigt ljus i fluor e scens mikroskopet. När Hillarp flyttade till Karolinska Institutet 1962 hade metoden utvecklat stillat t fungera i vissa biologiska vävnader, men mycket arbete återstod för att optimera tekniken. Tyvärr blev det då inte möjligt att standardisera denna metod för CNS analys trots att ingenjörer från Arvid Carlssons grupp kom till KI och hjälpte till. Ibland fungerade den men ibland inte, vilket blev tydligt undergenomförandet av Kjell Fux e sav handlingsarbete. Enastående fluor e scens bildera v mono a min systemen kunde dockerhållas när metoden gav optimala resultat. På grund av detta övergavs några år senare metoden för analys av centrala nervsystemet, och istället tog denim m uno h i sto kemiska analysena v dessa neuronsystemen över.
Kartläggningen av olika typer av monoaminerga bansystem har starkt bidragit till vår förståelse av olika sjukdomar såsom Parkinsons sjukdom, depression och schizofreni. Kunskapen om dessa neuronala system tillsammans med biokemisk/ farmakologisk pionjär forskning av Arvid Carlsson, vilket gav honom Nobelpriset, har bidragit till utvecklandet av olika läkemedel, som direkt eller indirekt har sina huvudsakliga terapeutiska effekter på DA-, NA- och/eller serotonin-systemen.
Amingruppen på KI, som hade förlorat sin ledare Nils-Åke Hillarp redan 1965 fick efter Hillarps död starkt stöd och uppmuntran av Arvid Carlsson för att klara av att överleva i forskningsvärlden. Arvid Carlsson hänvisade ofta till våra fynd kring mono a min systemens unika n euro anatomi och deras betydelse för förståelsen och teoribildningen kring deras roll i hjärnan. Vi är tacksamma för hans stöd och för vårt samarbete under 1960- och 1970-talet och sörjer en genialisk vetenskapsman. Våra tankar går till hans fru Ulla-Lisa och deras barn. Vi delar deras stora sorg.