Relationsdrama istället för kvinnoporträtt
Filmer baserade på konstnärsliv utgör en egen genre. Och en sällsam paradox. Hit hör de mest fascinerande av öden – en Capote, Mozart eller Marilyn – och de tamaste av spelfilmer. Liv i sus, dus och grus blir till förutsägbar dramakurva med passande metaforer och några rader före eftertexterna om slutet av huvudpersonens bana.
I Wash Westmorelands film om Sidonie Gabrielle Colette blir de sista orden i efterskriften – ett citat tillskrivet den franska författarinnan – direkt ironiska. ”Ett så underbart liv, jag önskar att jag hade insett det tidigare”.
För det är svårare att förstå varför manusförfattarna inte inser detta 100 år senare. De har skrivit en linjär historia som börjar 1892, när Colette (Keira Knightley) lämnar byn som tonåring i armarna på den mondäne Willy (Dominic West). Willy anställer folk att skriva texter i sitt namn. Och ser att hustrun är en naturbegåvning när hon plitar ner sina barndomsminnen i Claudine-romanerna. De blir sekelskiftets blockbusters.
DE KOMMANDE ÅREN, då Colette upptäcker sexualitet lika snabbt som skrivandet och talangen för tiljorna, hade varit nog för ren fiktion. Men den första franska författarinnan att få en statsbegravning (1954) var en kraft vars motor på allvar röt igång efter den prolog som är Colette. Istället kretsar filmen kring hennes tidiga relation till Willy. Samma misstag gjorde redan Becoming Colette 1991.
VISST. DET SKA sägas att West spelar den uppblåste maken så skickligt att han blir mångsidigt mänsklig. Och att Knightley är suverän i allt från lantflicka till urban flört och vuxen konstnär. Jag har inte alls tråkigt med dem. Men berättelsen får vingar när Colette frigör sig. När hon rubbar gränserna och inleder relationen med adelskvinnan Missy (Denise Gough). Jag väntar på alla de märkligheter hon som sann skribent sökte upp och hamnade i. Luftskepp, Tour de France, anarkister, bankrån. Liksom de många böckernas kvinnoporträtt där njutning, sex och kval finns i ung som hög ålder. Ingetdera kommer.
Man kan förvisso påstå att Colette (som nominerades till Nobelpriset) ständigt är bortglömd och behöver introduceras. Men kanske kan det bero på hur hennes liv berättas?
Att just Westmoreland (som inledde karriären under Bruce LaBruce och skildrade bögpornografi-branschen i The Fluffer 2001) tunnat ut detta öde till en välspelad men oförarglig film – det är lite provocerande.
Man kan förvisso påstå att Colette ständigt är bortglömd och behöver introduceras. Men kanske kan det bero på hur hennes liv berättas?