Fredric Askerup:

Krogkollen är GP:s fredagsguide till Göteborgs krogliv. Med en femhundring på fickan ger sig Agnes Arpi och Fredric Askerup ut för att testa upplevelsen på stans krogar.

Vi är väldigt glada nu, att vi har hittat detta prisvärda, fantasifulla, välgenomtänkta kötthak. En fet applåd och vi ses igen, på resan.

När den eviga danska köttkrogskedjans göteborgska filial, A hereford beefstouw, lade ner efter en herrans massa år var det bara för de nya krogpolarna att sätta upp en ny skylt och köra på. Alla köttförutsättningar fanns ju där redan, nästan klimatsmart ju.

Inredningsmässigt är det nämligen exakt som förut (”vi målade bara om lite”), ljust och ombonat, modern konst på väggarna men när vi nu tröttnat på danska köttkoncept (Finns ens halvfabrikatet Jensens böffhus kvar?), så har det sydamerikanska grilleriet tagit över nästan helt i Göteborg.

Det är fattigaste augustisöndagen och folktomt på nya Compadres vilket är lycka: Allt ljus på oss – och några stilettklacksväninnor i ett eget avgränsat hörn, det är allt, så det går undan med maten och emellan: roligt tugg med både servitör och kock – i det öppna köket.

Eller endast Sydamerika är lite fel, även om rätterna döps på spanska; de två krögar-compadres:arna lägger till Japan vilket är smart eftersom det gifter sig med det sydamerikanska på många sätt. Och det är nu vi får syn på gottegris-kossan kobe på förrättsmenyn, vilket äntligen ger oss vårt första möte med denna heliga ko – och som inte ruinerar oss.

Här som en carpaccio, sältad till perfektion och som det smälter i käften. Man behöver ju inga knivar eller tänder för bövelen.

Vi ber om en sked. Söndagserbjudandet med oxfilé och potatisgratäng för det facila priset av 169 kronor hade såklart funkat så här i slutet av månaden, men vi vill gräva djupare och en fyrarätters för 399 spänn per skalle tar ju oss med på deras egen ”Viaje, Resan med oss” som det står i menyn – och som börjar med en fin färsk röd-och-grön-chili-spetsad guacamole vars grönkrämiga smet vi fiskar upp med ljumna och hemmagjorda tortillaschips, som min gamla chilenska vän, av patriotiska skäl, envisas kalla ”sopaipillas”, vilket nog är ett bättre namn än ”tortillas” – med sitt fredagsmysskamfilade rykte, faktiskt.

Superbueno.

Som följs av en perfekt tonfisktartar! Här träder den japanska soyan in på plan och lirar ledigt med sötman i granatäpple, koriandern och crunchet från den rostade majset (canchitas). Superbueno-lycka igen.

Och nu kommer det viktigaste. Servitören kommer tillbaka och förhör sig om önskad stekgrad på ryggbiffen och kocken står i det öppna köket och tjuvlyssnar vad vi vill ha: ”medium rare, om köttet är tillräckligt bra för det”.

Det är det.

Det är egentligen väldigt tråkigt att behöva bli glad över att en grillare sätter rätt – och beställd stekgrad i det här landet, men det är tyvärr så det ser ut på tallriken som oftast: Överstekt.

En köttbit får inte dödas två gånger, bara en. Basta.

Till ryggbiffen ska det även inkomma en annan chilensk favorit, pebren; den tomat-citronsaft-koriander-silverlökshärjade salsan som varenda Hammarkullebo (aka ”Minichile”) under åttiotalet gjorde sin egen version av. Och mammorna slogs om vilkens som var bäst. Vi saknar bland annat citronsaften i den här pebren, vilket får oss att fundera på om det inte råkar vara en pico de gallo, den mexikanska salsa-kusinen, nästan-motsvarigheten, som här ligger och väntar på att få en klämd lime över sig?

Jo, men den är fin den också, kusinen. Till detta: sötpotatis med behållet skal, flingsaltat till perfektion och så en grillad sweet corn majskolv förstås!

Alltså, vi är väldigt glada nu, att vi har hittat detta prisvärda, fantasifulla, välgenomtänkta kötthak. Det finns en avslutning också, som tar ner omdömet en smula – och det är en väl gräddig crema catalana som saknar sötma. Dessutom är vinvalet habilt. Men förutom det, från två gamla comprades

– till två nya comprades: En fet applåd och vi ses igen, på resan.