Vill vi ha det som i Barcelona?
Alla älskar väl turism. Men utvecklingen i städer som Barcelona och Venedig visar att det kan bli för mycket av det goda.
Sommaren 2014 sprang tre italienska män nakna runt i Barceloneta i flera timmar. Invånarna i stadsdelen i centrala Barcelona kokade av ilska mot vad de kallade fylleturismen. Tusentals gick ut på gator och stränder för att protestera – och berätta för turister att de inte längre var välkomna.
Fyra år tidigare hade staden avreglerat uthyrning av semesterbostäder. Mellan 2010 och 2014 fyrdubblades antalet uthyrningslicenser. Men någonstans går en gräns för vad folk kan acceptera.
Enligt stadens återkommande undersökning från 2017 ansåg 60 procent av invånarna att Barcelona har nått eller överskridit sin kapacitet att ta emot turister. I dag går det 20 turister per invånare.
Barcelonaeffekten har spritt sig. Venedigborna har länge velat beskatta besökare för att stävja massturismen, som påverkar platsen kraftigt. I staden med 96 turister per invånare är skatten sedan 1 januari på plats.
Barcelonaeffekten bygger på proportioner. Förhållandet mellan antalet turister och lokala invånare måste balanseras om turismen långsiktigt ska accepteras. Inte heller Sverige är förskonat. Det visar exempelvis utvecklingen på Gotland. Och i Malung-Sälens kommun i nordvästra Dalarna är ration på väg att överskrida Venedigs.
I vinter öppnar en internationell flygplats i Sälenfjällen. Med 250 miljoner kronor i statligt stöd satsar områdets stora och små skidturismföretag allt på detta kort. I veckan meddelade SAS tre nya rutter till Sälen från Köpenhamn, London och Ålborg. Sedan tidigare har BRA flyg aviserat avgångar från Bromma, Ängelholm, Malmö, Växjö och Göteborg.
Företagen räknar med flera hundratusen besökare inom några år. Men antalet invånare i skidområdena – Sälen, Transtrand och Hemfjällstangen – uppgår till ungefär 2 000 personer. Kommunen som helhet har minskat stadigt sedan 60-talet och har i dag knappt 10 000 invånare.
De senaste årens inrikespolitiska debatt har kretsat kring samhällen som en gång blomstrat men i dag vissnar. De har ofta varit beroende av ett sågverk eller en fabrik som lagts ner eller skurit ner.
Det är inget konstigt att sådana orter ser sig om efter nya intäktskällor. Men att satsa allt på att bli en turistattraktion är bara ett nytt sorts beroende.
Få vill hejda utvecklingen inom svensk turism. Det är förståeligt. De senaste 20 åren har sektorn skapat jobb i dubbelt så stor utsträckning som ekonomin i stort, enligt Tillväxtverket. Under samma period ökade turismens exportvärde, alltså utländska besökares konsumtion i Sverige, med 255 procent – samtidigt som landets samlade varu- och tjänsteexport ökade med 113 procent.
Tillväxtverket undersökte för två år sedan hur turismsektorn såg på sin framtid. Allt fler företag var pessimistiska kring omsättning och lönsamhet på tre års sikt. Det är alltså långt ifrån säkert att sektorn blir den injektion för landsbygden som många hoppas på.
Stora satsningar i mindre samhällen paketeras ofta som viktiga för sammanhållning eller rent av överlevnad. Men om de blir för stora ökar risken att invånarna börjar fundera över vem deras samhälle egentligen ska växa för.