Varför får det aldrig vara tyst någonstans?

Tiden då kollektivtrafikanter enbart behövde ta del av medpassagerares läckande hörlurar är ett minne blott. Nuförtiden är det inte ovanligt att folk – företrädesvis unga människor – sitter på bussen och lyssnar på musik med telefonens högtalarfunktion påslagen. Det är som att de inte tänker på att andra tvingas höra. Och antagligen inte uppskattar det.

Förvisso kan man ha överseende med tonåringar. Dessa ungdomar är dock inte de enda som har en bristande förståelse för att ljud påverkar människor. Hela den moderna kontorsfilosofin negligerar det faktum att folk inte bara störs av saker som syns, utan också av det som hörs.

Tanken med det öppna kontorslandskapet, där arbetstagarna sitter uppradade bredvid varandra i en lokal stor som en Finlandsfärja, är att människor ska interagera mer. Öppna ytor ska underlätta ”mötet”. Men resultatet blir att samtliga medarbetare presterar sämre, eftersom de tvingas stå ut med att höra på kollegornas snack om tv-serier, malande kaffeapparater, ringsignaler, samt 40 personers samlade hostande, snörvlande och suckande.

Det är som att vi har förlorat respekten för ljud. I dag kan den som vill ha lugn och ro till och med uppfattas som suspekt. Ett tydligt exempel på det är debatten om stök på bibliotek som rasade för några år sedan. Den dåvarande generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening Niclas Lindberg kritiserade de som försvarade ”tysthetsnormen” bland böckerna. Den som vill ta del av litteraturen på ”andra sätt” än att sitta ner och vara tyst ska också vara välkommen, allt annat är ju exkludering.

Andra har dock stenkoll på att människor lätt påverkas av ljud. Musik har en direkt effekt på känsloläget och kan därför få konsumenter att köpa mer. I dag finns en rad företag som specialiserar sig på att skräddarsy låtlistor som de säljer till restauranger och butiker. På gamla konditorier är det ofta bara surret från kyldisken som hörs, men de moderna kaffekedjorna vet att ha soft soul i högtalarna. Det skapar en skön känsla som gör att besökaren känner att åh, i dag ska jag unna mig den stora och dyra frappuchinon med jordnötstopping.

Det är som att vi har förlorat respekten för ljud. I dag kan den som vill ha lugn och ro till och med uppfattas som suspekt.

Som så många andra moderna problem handlar allt detta troligen om oförmågan att förstå gränser och att det finns en privat sfär, kombinerat med narcissism förklädd i en ”alla ska vara med”-ideologi. Det finns knappast något som är så misstänkt som att vilja vara i fred.

Snart får väl inte ens toalettdörren stå i vägen för de öppna planlösningarnas framfart. Politiker delar gladeligen med sig av privatlivet på sociala medier. Och själva ska politikerna granskas: vem är det egentligen som plockar ur diskmaskinen hemma hos familjen Fridolin? Rakar jämställdhetsministern sina ben? Det förra statsrådet Maria Arnholm (L) fick faktiskt den frågan på riktigt.

Den bristande förståelsen för tystnad är en del av detta. Den som inte vill höra kollegornas småprat utan drar på sig sina brusreducerande lurar uppfattas som asocial. Om jag vill förfesta på spårvagnen in till stan genom att sätta på Swedish House Mafia på högsta volym ska ingen gubbe komma och klaga.

Musik nyttjas för att ta sig in i våra hjärnor och få oss att köpa mer. Ungdomars behov av att uttrycka sig genom att stoja ska inte begränsas, inte ens på biblioteket.