Sönernas seger förändrade livet totalt för Gerd och Willy
Gerdoch Willy Herreyhar haft ett spännande liv med resor, glassförsäljning och artistutbildning. Fått sju barn och blivit medlemmar i Jesu Kristi Kyrka. För 35 år sedan tog deras tre söner på sig guldskor och fick stora delar av Europa att jubla.
Gerd och Willy har också fyra döttrar vilka inte gjort avtryck i artistvärlden, men som ändå slagit sig väl fram i livet. Tre av dem bor i Utah i USA, en har stannat kvar här hemma.
Det har med andra ord varit fullt upp, men det märks inte på dem när de tar emot i sitt hem i Visby på Gotland. Här har de än en gång slagit sig ner. Willy hade sitt första fasta journalistjobb på Gotlands Allehanda på 50-talet, så de två känner väl till livet på ön.
De två träffades redan 1949 i Enköping där Willy hade fått sitt första volontärjobb som journalist på Enköpings-Posten. På ett kafé i stan mötte han den då 15-åriga Gerd. Sedan dess har de varit ett par och de gifte sig 1952. Då började en flyttkarusell av sällan skådat slag. Första anhalten var Gotland och hösten 1955 följde sedan Sollefteå och tidningen Nya Norrland.
– Vi fick se mycket av vårt vackra land, säger Gerd. Jag skaffade mig jobb parallellt med Willy. När han exempelvis jobbade på Nya Norrland i Sollefteå 1955-57 arbetade jag på Skogsvårdsstyrelsen.
Just 1957 inträffade också något som delvis förändrade familjens liv. De fick kontakt med Jesu Kristi Kyrka, mera känd som mormonrörelsen. Hela familjen Herrey kom allteftersom att engagera sig i den.
Gerd och Willy har varit ute på fyra missioner. Och än i dag är de verksamma inom rörelsen.
Willy var journalistyrket trogen fram till 1971. Han har bland annat arbetat på GP, GT och Bohusläningen. Under åren i Göteborg körde Gerd spårvagn och buss för Göteborgs spårvägar.
När Willy 1972 bestämde sig för att ändra yrkesinriktning och sökte blickarna utomlands, så fastnade han för att starta glassförsäljning i Barcelona.
– Vi beställde glassmaskiner från USA. De skulle fraktas via Mallorca till Barcelona. Men maskinerna blev försenade och när de till slut anlände var glassäsongen
redan över och fiaskot ett faktum. Vi lyckades till slut göra oss av med de otursförföljda maskinerna.
Nere i Spanien visade det sig att barnen Herrey hade artisttalanger. Willy, som hade minst en ny försörjningsidé i veckan, förstod att detta var ännu en möjlighet som dykt upp.
När skolåret var avslutat i Spanien återvände familjen till sitt radhus i Västra Frölunda. Willy hade börjat planera för barnen och bestämde i samråd med Gerd att de skulle gå på Balettakademin tre dagar i veckan för att lära sig att dansa ordentligt.
Samtidigt lanserades ”Herreys poporkester” med framträdanden i kyrkan. Mari satt vid orgeln, Per spelade gitarr, Richard trummor och Louis bas.
Pappa Willy höll hårt på disciplinen. För att komma någon vart var det ordning, reda och talang som gällde, ansåg han. Ett föredöme för honom var en annan sångfamilj: Osmonds, som hade en bred repertoar och befann sig på rätt plats, det vill säga i USA. Flera kassettinspelningar gjordes, men det började också knaka i relationerna mellan familjemedlemmarna. Mari hoppade av både bandet och kyrkan och Per bestämde sig för att missionera i Chile. Artistkarriären verkade gå upp i rök.
Men 1979 kom Per tillbaka från Chile. Arbetet återupptogs och en kassett med nytt material spelades in. Den hamnade hos Bert Karlsson, skivbolagsdirektören i Skara, som såg potential i den nya sånggruppen och 1980 började han planera för en lansering.
Men då meddelade familjen Herrey en förvånad Karlsson att de skulle flytta till USA.
– Jag ansåg att de lärt sig vad de kunde här hemma och därför bestämde vi för att söka oss till Hollywood och USA. Vi var väl medvetna om att en tuff tid och konkurrens väntade, berättar Willy.
Richard var den förste i familjen som på hösten stack över för att studera vid Beverly Hills High School. Familjen hyrde ett litet hus i södra Los Angeles, men det var dyrt att leva i Kalifornien. Familjen gjorde som tidigare – extrajobbade och satsade på sönernas karriär, som bland annat innebar flera timmars tuff dansträning varje dag. Storebror Per fick extrajobb som städare på en studio, Gerd jobbade som privatlärare i en advokatfamilj och Willy slet både på en bensinmack och på ett distributionslager.
En dag ringde Bert Karlsson till Willy och frågade om ändå inte bröderna Herrey kunde vara med i den kommande uttagningen av den svenska Melodifestivalen. Han lovade att skicka över fem förslag på låtar som skulle passa, minns Willy.
– Jag fick en kassett med fem låtar att lyssna på. De fyra första gjorde inget djupare intryck, men den femte: den kallades ”Diggiloo diggiley” och fastnade direkt.
Lördagen den 5 maj 1984 blev en storslagen och nervös kväll för hela familjen Herrey. Över 300 miljoner tittare satt förväntansfulla framför tv-apparaterna för att följa Eurovisionsschlagerfinalen. Sverige med bröderna Herrey var först ut av de 19 deltagande länderna.
Resten är schlagerhistoria – efter allt slit fick Gerd och Willy till slut sin belöning.
Vid segerfesten på hotellet efteråt trängdes journalister från hela Europa för att komma i närheten av de segrande bröderna i sina gyllene skor. Pappa Willy minns: – Först ut var ett tv-team från Stuttgart, som meddelade att de hade en helikopter klar morgonen därpå för att hämta vinnarna till deras första tv-intervju. En av sönerna svarade: ”Nej, det går inte. Då är det söndag och vi ska gå i kyrkan”.
Fortfarande uppträder bröderna Herrey vid enstaka tillfällen. De är som Willy säger:
– Bröderna Herrey har blivit farbröderna Herrey!