Johannes Nyholms skräckscenario har svårt att riktigt övertyga
Koko-di Koko-da Regi: Johannes Nyholm Med: Leif Edlund, Ylva Gallon och Peter Belli Sverige, 2019 (86 min)
Regissören och animatören Johannes Nyholm försöker sticka ut i den svenska filmsmeten, och han har onekligen lyckas, i den snudd på sensationella kortfilmen ”Las Palmas” (2011), där vi får se en liten ettårig flicka supa sig redlös i en bar, och i den udda debutlångfilmen ”Jätten” (2016). Både ”Las Palmas” och ”Jätten” blev guldbaggebelönade.
I nya filmen ”Koko-di Koko-da” (refrängen i en halvskum barnvisa kallad ”Tuppen är död”) har Nyholm lagt en ond saga, några amerikanska skräckfilmer (det refereras tidigt till ”Terror på Elm Street”) och den gamla Bill Murraykomedin ”Måndag hela veckan” i en mixer. Ut kommer en surrealistisk mardröm och, ibland, nattsvart komedi, som den korta speltiden 86 minuter till trots känns i längsta laget, som en utdragen novellfilm.
Det här är, tror jag, en film som man antingen gillar eller inte gillar alls. Det är en typisk filmfestivalfilm, rentav en icke-kommersiell konstfilm, men det kan ju vara bra ändå. Nu tycker jag att ”Koko-di Koko-da” inte är särskilt lyckad. Filmen är ofta obehaglig att titta på, men det blir aldrig otäckt på riktigt, som i Michael Hanekes på sätt och vis snarlika ”Funny games” (1997). Humorn finns där, men är inte alltid så enkel att upptäcka.
Efter en kort sångprolog drar själva filmen igång, på ett märkligt turisthotell i Danmark, med en familjetragedi.
Ett snabbt hopp tre år framåt i tiden. Äkta paret Tobias (Leif Edlund) och Elin (Ylva Gallon) är olyckliga och grälar om det mesta. De behöver en nystart i livet. Tobias är övertygad om att rätta vägen att gå är en tältsemester, men inte att åka till idylliska campingplatser utan rätt in i värsta ”The Blair witch project”-skogen, isolerade från omgivningen. En extremt dålig idé förstår alla som är hyfsat hemmastadda i skräckfilmsgenren.
Mitt i natten dyker från ingenstans tre cirkusartistpsykopater upp, med en åldrad dandy (76-årige sångaren Peter Belli gör rollen) iförd halmhatt i spetsen. Trion har, av outgrundlig anledning, bestämt sig för att trakassera, förnedra och terrorisera filmens två huvudpersoner, som inte tycks ha någon möjlighet att fly.
Sedan upprepas den dramatiska händelsen, med ytterst få variationer, in absurdum. Tobias och Elin har hamnat i en skräck-loop medan vi i publiken försöker lista ut hur allt hänger samman. Är det bara en återkommande dröm? Varför blir Tobias inte smartare när han vet att attacken är på ingång? Handlar filmen i själva verket om att försöka bearbeta och bryta sig loss från en ofattbart stor sorg?
Ärligt talat så vet jag inte riktigt, men det finns en del som övertygar. Belli får ut maximalt av sin bisarra rollfigur (medan de två kumpanerna förblir anonyma). Vissa delar av handlingen förklaras i ett skuggspel om en kaninfamilj. Det låter helflummigt, men greppet, som är typiskt för regissören, fungerar.
Tobias och Elin har hamnat i en skräck-loop medan vi i publiken försöker lista ut hur allt hänger samman. Är det bara en återkommande dröm? Varför blir Tobias inte smartare när han vet att attacken är på ingång?
Allra bäst är den magiska finalen då Nyholm skickligt knyter ihop säcken och får oss att minnas viktiga detaljer från filmens inledning. Ett lyckligt sagoslut? Kanske.