Kvinnliga amatörer lyfter Louis-Julien Petits ”De osynliga”
De osynliga Regi: Louis-Julien Petit Med: Audrey Lamy, Corinne Masiero, Noemie Lvovsky, Deborah Lukumuena, Adolpha Van Meerhaeghe Frankrike, 2018 (102 min)
Med gula västarna i rubrikerna och författaren Édouard Louis ihjälkramad på kultursidorna landar hemlöshetskomedin ”De osynliga” rätt bra 2019. Inte bara i Frankrike: antalet utförsäkrade, långtidssjuka och hemlösa är becksvart läsning i länder där skyddsnät tidigare var en stolt samhällstillgång.
Det är bland de mest utsatta av dessa – kvinnor med flera vändor i fängelse – som regissören LouisJulien Petits ”De osynliga” utspelar sig. I samma Nordfrankrike som Édouard Louis så blekt skrev fram i ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. Filmen har verklighetsbakgrund i en reportagebok om samhällets mest osynliga. Inte bara kvinnorna på gatan, utan även de socialarbetare som kämpar för dem.
Audrey (Audrey Lamy), Manu (Corinne Masiero), Helene (Noemie Lvovsky) och Angelique (Deborah Lukumuena) driver ett dagcenter och är de hemlösas enda samhällskontakt. Enligt kommunens byråkrater måste centret kapa kontakten om den hemlösa ordnar permanent boende. Dessutom anser kommunen att det daltas med kvinnorna. Socialarbetarna rullar bara med ögonen över deras usla koll. Men dagcentret får stänga.
Efter att kravallpolis skickats att riva ett tältläger för kvinnor får Manu nog och öppnar ett illegalt härbärge. Där inleder hon och kollegorna en uppfinningsrik kamp för att tidigare fängelsekunder utan utbildning ska få in en lilltå på arbetsmarknaden – eller åtminstone få lite bättre självförtroende.
Det här låter kanske inte som komedistoff. ”De osynliga” är heller inte ”Brassed off” eller ”Allt eller inget” – för att nämna två av de filmer som på 1990-talet gjordes om industriorters revansch. De här kvinnornas liv är många grader värre. Men genom att besätta alla roller utom socialarbetarna (där suveräna Corinne Masiero flankeras av solid fransk birollstalang) med amatörer som har levt på gatan shar Louis-Julien Petit gjort en film där detta med att kämpa för sin värdighet är mer än floskler. Varje kvinna är en riktig karaktär, och Adolpha van Meerhaeghe som den lite för ärliga Chantal (hon berättar under arbetsintervjuer hur hon sköt sin man i bitar) är i sig nog för att se ”De osynliga”.
Man skrattar kanske inte särskilt ofta. Och manuset kommer inte vinna några berättarpriser. Men det filmen saknar i dramatiskt tuggmotstånd kompenseras med både stor värme och krampande hjärtsnörp.
Det filmen saknar i dramatiskt tuggmotstånd kompenseras med både stor värme och krampande hjärtsnörp