Attentat fortsätter rikta strålkastaren mot klyftor och utanförskap
Attentat Punkhjärta (Busy Bee Production/Border)
Säga vad man vill om Attentat, och det finns säkert mycket att berätta, men det är omöjligt att inte smittas av deras löddriga entusiasm. Allt är möjligt, inget är försent, med uthållighet och hängivenhet kan själva tiden betvingas. Punken lever! Det är i alla fall vad sångaren Mats Jönsson och gitarristen Patrik Kruse vill få oss att tro.
Hösten 2015, två år efter förra albumet ”Fy fan”, skrev Kruse in sig på ett tolvstegsprogram för att komma tillrätta med sin alkoholism och ungefär samtidigt gick Jönsson in i väggen. Bandets sångare och frontfigur blev sjuk av för mycket arbete och stress, comebacken från 2010 strandade och bandet gjorde ett uppehåll. Framtiden var oklar.
Men förra året var Jönsson, Kruse och bandet tillbaka igen. Tillsammans med punkkollegor som Asta Kask, KSMB, Grisen Skriker och Stick (senare Kai Martin & Stick) fyllde nämligen Attentat 40 år. Göteborgarna firade med ännu en comeback, gav sig ut på turné och släpper nu det helt nyskrivna albumet ”Punkhjärta”.
Enligt det pressutskick som följde med plattan är Attentat 2019 ”bättre, smartare, starkare och roligare än någonsin”. Vet inte om jag är beredd att gå fullt så långt men att Mats Jönsson fortfarande ser det som Attentats primära uppgift att bedriva klasskamp och rikta strålkastaren mot klyftor och utanförskap, den saken är klar.
Ibland funkar det helt okej. Öppningsspåret ”Ditt fel” är charmig kängpunk med tydliga 70-talsvibbar där Jönsson visar att rösten fortfarande kan bita ifrån precis så mycket som behövs. Att de inte låter sådär jättearga är säkert meningen, annars lägger man väl inte in en Gyllene Tider-doftande Fritzonorgel i slutet?
Även självbiografiska titelspåret ”Punkhjärta” är riktigt lyckad. Jönsson låter som en svensk Pete Doherty när han sjunger om att ha tränat fotbollslag och jobbat i skivbutik men nu mest kastar bort sin tid på olika möten. Efter att ha lyssnat igenom albumet ett par gånger är det just ”Punkhjärta” som känns mest ärlig och uppriktig – och det är utan tvekan plattans skönaste låt.
Vid andra tillfällen blir det betydligt svårare att ta Attentat på allvar. Den baktaktstunga Clashflirten ”Pissa på” varvar explosiv punk med släpig dub men hela tiden känns det som om Jönsson ligger under vatten och musiken klafsar runt i dygnsgammal, utspilld saft. Lite kul att de sparkar på GP, eller ”stadens tidningshus” och ”Alices underland” som Jönsson sjunger, men ironin är inte drypande direkt.
Och jobbigt på riktigt blir det när balladen ”Esmeralda” i samma pressutskick beskrivs som en melodi stöpt i 60-talets trubadurtradition, ”som en Åkerström eller Cornelis”. Säg såhär, flera tankar far genom huvudet när Jönsson pressar sönder den väna och rätt hopplösa pianoballaden, men ingen av dem handlar om Cornelis eller Åkerström.
Även självbiografiska titelspåret ”Punkhjärta” är riktigt lyckad. Jönsson låter som en svensk Pete Doherty när han sjunger om att ha tränat fotbollslag och jobbat i skivbutik.