Fjäderlätt musik som lyfter till fjärran länder
BF/C The Unexpected Consequences Of Feathers (Tamiami Records)
Barish Firatli och Joel Igor Hammad ”Californiaman” Magnusson har sedan några år tillbaka gjort musik för teatern, bland annat till Folkteaterns ”Dogville”. Och det är klart att hänger man tillräckligt länge runt Järntorget, med en dator full av musik under armen, är det fullt rimligt att man så småningom också har ett skivkontrat i näven.
Albumet ”The unexpected consequences of feathers” ges ut på lilla Tamiami Records som också står bakom Hästpojken och som drivs av Oscar Wallblom, mest känd som basist i Håkan Hellströms band.
Wallblom är rotad på Marstrand och således är det logiskt att författaren Per Hagman skrivit ihop presstexten till bandets debut, inte minst med tanke på att Hagman alltid haft en förkärlek till musik som avdunstar medelhavsvatten och pastis-ångor.
Drygt första halvan av skivan låter också just så, som vore den upplockad från golvet på en bedagad takbar någonstans längs den franska rivieran. Det är gubb-klubbigt i lätt drinkfläckiga linnekläder som vilar över trötta axlar och ben.
Men duon stannar inte där, de vill ha mer sol i ansiktet och flyger första klass till Kalifornien. Och det är också där jag har lättare för att möta upp med dem. ”Lonely bird” är bilmusik med gps:n inställd på Malibu. Jag lutar huvudet bakåt och njuter.
Min favorit på plattan är ”Malta”, som trots sin titel mer ger mig känslan av att vi med en sjunkande sol i havet passerar gränsen och fortsätter ner i Mexiko. I avslutande, krispiga, ”Bye bye” har vi kommit fram till den där strandbaren någonstans där inga klockor längre behövs.
Jag kan ju förstås ha fel om allt detta. Någon annan kanske bara ser kranarna på Hisingen eller en småländsk abborrsjö. Det spelar mindre roll. Poängen är att den här duons musik, trots den tämligen ansträngda titeln, gör musik som tar lyssnaren till olika ställen.
Det är atmosfäriskt, luftigt och ibland närmast heliumlätt vilket också gör att musiken är så lätt att ta med sig. Jag brukar inte alltid uppskatta musik som på ett bekvämt vis erbjuder minsta möjliga motstånd. Men när det gäller Barish Firatli och Californiaman är jag beredd att göra ett undantag.