Drabbades av depression – nu är han tillbaka
2017 fick han avbryta säsongen och diagnostiserades med utbrändhet och depression. 18 månader senare hade Rikard Karlberg varit på botten och vänt – nu spelar han Scandinavian Invitation hemma på Hills. – Jag är så glad att jag har fått en ny chans i livet, säger han.
För fyra år sedan tog Rikard Karlberg sin första Europatourseger. Året efter, 2016, blev fortsatt framgångsrikt och göteborgaren satsade stort och hårt för framtiden. Inför säsongen 2017 hade han ett par nya sponsoravtal och tränade hårdare och tuffare än någonsin. Målsättningen var att trycka sig in på en topp 50-plats på världsrankingen.
Så blev det aldrig. Det som skulle bli säsongen att minnas blev starten på en mardröm. I juli samma år fick Rikard en infektion under tävling.
– Jag mådde som man brukar göra när man får influensasymptom. Det kom vid en punkt där jag spelade bra, vilket jag behövde göra för säsongen hade börjat ganska långsamt för mig. Så då valde jag att spela på, trycka i mig värktabletter för att kunna fortsätta säsongen. Men varje gång jag slutade med tabletterna kom symptomen tillbaka. Jag tyckte att jag spelade bra. Jag tänkte att jag skulle göra det jag behövde och sedan vila. Det var jävligt korkat gjort, säger han när han sitter vid ett bord uppe på Hills ett par dagar innan han ska ställa upp i Scandinavian Invitation.
Där är han nu. Men det har varit en lång väg dit.
I oktober 2017 tog det stopp. Under en tävling i Italien var han så illa däran att han höll på att svimma ute på banan.
– Min fru Pernilla hade sagt till mig att ”Okej, försök kämpa på, men när du blir rädd, då ger du dig direkt”. Och då blev jag rädd. Då var det dags att kasta in handduken.
Det som väntade därefter beskriver han som ett enda långt mörker. Ett helvete.
– Det var ett halvår efter som jag i stort sett bara tillbringade i sängen. Mina tvillingdöttrar var två år gamla då och min fru, som i samma veva hade börjat jobba, fick bära allting. Det var jobbigt för hela familjen. Att du känner dig så svag att du inte ens orkar ta diskmaskinen eller kan ta hand om dina barn en liten stund. Det var riktigt illa. Nu när man har kommit ut på andra sidan efter allt, då är det helt fantastiskt att hon står upp.
Han beskriver tiden efter den kroppsliga och mentala kraschen.
– Jag försökte sova så länge som möjligt. Jag sov dåligt. Jag gick upp vid sju eller åtta när barnen skulle upp till förskolan. Då åt man lite frukost, sedan gick jag och lade mig igen innan jag gick upp vid lunch och tittade lite på tv. Sedan kom barnen hem och då försökte man vara lite alert och leka med dem. Men det gick snabbt så blev jag snurrig, helt färdig och bara mådde piss. Det känns som att du går med konstant influensa. Så gick jag och lade mig vid fem-sex på kvällen och sov till nästa dag.
Just att inte kunna bidra alls till familjen och finnas där för människorna man älskar allra mest menar Rikard var det som tog hårdast.
– Jag och min fru har alltid haft en bra relation, men det slet otroligt mycket. Hade det inte varit för barnen hade vi nog inte varit ihop i dag.
Samtidigt som han var fysiskt utbränd kämpade han också med jobbiga tankar och drabbades av panikångestattacker. Men det faktum att han inte bara mådde fysiskt dåligt utan också psykiskt menar han tog lång tid att acceptera.
Att stå där igen var sjukt stort. Det gick inte så bra, men det viktiga var bara att släppa att tävlingen skulle vara perfekt. rikard Karlberg
– Jag trodde inte att jag hade något mentalt problem. Att förstå att jag hade hamnat i en mental ohälsa var otroligt svårt för mig. Jag trodde att det var något som var lätt att hantera. Jag hörde om människor som led av depression och grejer. Jag tänkte aldrig att jag skulle vara en person som hamnade där. Men så blev det. Hade jag inte fått hjälp att prata och medicin så …
Han pausar. Trycker handflatorna mot varandra.
– Det var räddningen.
När han väl fick hjälp av en idrottspsykolog och en läkare upplevde Rikard att det var bättring på väg. Han fick prata om sina problem. Han fick medicin.
I juni förra sommaren hade han förhoppningar om att kunna spela dåvarande Nordea Masters på Hills.
– Men när saker blev bättre kom det i stället nya demoner, allt från panikångest till huvudvärk och migrän. Samtidigt kände jag att det blev bättre successivt. Varje motgång följdes av något som blev lite bättre. Det gick ändå åt rätt håll. Men när du väl känner att ”Nu kan jag nog”, så är det inte så. Det går inte så fort.
Det blev inget spel på hemmabanan 2018. Rikard var uppe på Hills och tittade på tävlingen, men berättar mest att han led av att vara där.
– Att vara här uppe när vi hade tävlingen och man inte mådde bra – när man egentligen hade hoppats att vara tillbaka och spela gjorde att det var otroligt tufft. Jag var uppe här någon dag och det var väldigt många som frågade hur det var med mig. Det värmde att många brydde sig, men det var nästan mest jobbigt när man hörde det för 50:e gången och skulle berätta samma sak. Jag ville mest härifrån.
Men ett år senare får han alltså till slut ändå uppleva det han drömde om, att spela på hemmaplan. Den andra halvan av 2018 gick åt rätt håll och i vintras bestämde han sig för att han mådde tillräckligt bra för att kunna göra ett försök att ta sig tillbaka till golfen.
Ett liv han när det var som sämst inte hade en tanke på.
– För mig var det bara att komma tillbaka till familj av allt och njuta och att må bra. Det var det viktiga. Det var det enda målet jag hade. Jag hade inte en tanke på golfen då.
I maj i år gjordes så småningom comebacken.
– Frugan var där och ...
Han stakar sig.
– Det var ett väldigt stort ögonblick. Inte ens när jag vann 2015 kunde jag njuta, men nu stod jag där på första tee och njöt. Att stå där igen var sjukt stort. Det gick inte så bra, men det viktiga var bara att släppa att tävlingen skulle vara perfekt.
Sedan dess har han spelat åtta Europa- och Challengetävlingar. Med flera fina resultat på vägen.
Efter allt du har gått igenom, har du lärt dig något?
– Jag har lärt mig mycket. Det är klart att man ångrar att man gjorde som man gjorde, men jag tror att man lär sig så länge man lever. Jag är bara så glad att jag får en ny chans i livet.