Genom kaledoniska kanalen med en kråka
Likt Göta kanal grävdes den kaledoniska kanalen genom Skottland för att skapa en genväg mellan öst och väst. När vi står vid kanalens slussar i Inverness kommer en man dit på motorcykel. Han lägger sin orange hjälm på trästaketet. I famnen håller han ett stort paket med pommes frites i grått omslagspapper.
Han frågar:
– Är ni amerikaner? Trots att vi inte är det, börjar han prata.
– Ser ni kråkan där upp i trädet?
Han sitter där och väntar på mig, för jag ska ge honom mat nu. Jag kommer varje dag. Vänta ni, så får ni se.
Ur paketet tar han fram stora bitar av friterad brittisk potatis, som han lägger med jämna mellanrum på staketet, en lång rad. Emellanåt slinker en bit in i hans egen mun också, men nej, tack, det är bra för oss. Apropå Aberdeen visar det sig att han en gång gick på en särskola där.
– Men bara i några månader, lägger han till. Min pappa jobbade för ett byggföretag, så vi flyttade hela tiden. Han misshandlade mamma genom alla år. Det var nog därför jag gjorde inbrott, stal cigaretter och bar mig åt. Och så är jag en viking. Han visar det genetiska beviset, ett snedvuxet ringfinger. Min pappa var en viking, för han kom från Uist, i Hebriderna. Alla på Uist har gener från vikingarna.
Nu får vi höra många idéer som skolan konspiratoriskt inte lär ut. Slavhandel, kolonialism, pengar. Han har detaljerad kunskap och argumenterar väl. Amerikaner vet så lite, det är därför jag gärna vill prata med dem, förklarar han. Donald Trump är förresten också en viking, fortsätter han, för hans mamma kommer från Stornoway.
På närmsta hustak sitter två kråkor och spanar. Såg vi att kråkan tog en bit potatis? Han sjasar bort en mås. Jag är här för tidigt idag, tycker han. När måsarna är här vågar kråkorna inte komma. Lite senare på dagen brukar måsarna ha flugit hem.
Han bryr sig mycket om kråkor. Hemma hos sig har han en egen kråka, men den kan inte flyga eftersom den är skadad. Han hittade den för sjutton år sedan, tyckte synd om den och tog hem den. Nu bor den i en låda bredvid hans säng. När han äter slänger han åt kråkan lite också. Kråkor äter allting, påstår han. Den har varit med överallt också, den där kråkan, följt med till slussen, till Nairn, till Edinburg, överallt. När de reser sitter den i en särskild väska, sticker ut huvudet och tittar. De har det bra ihop, kråkan och han.
Hans värme är påtaglig. Vikingar, amerikaner, kråkor och folk i allmänhet.
Det är gott för oss alla att bli sedda.