Mörk turism frodas i Tjernobyl
Ett sätt att hålla historien levande – eller ett oetiskt exploaterande av död och förödelse? Allt fler besöker den radioaktiva zonen runt det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl – inte minst efter HBO:s tittarsuccé ”Chernobyl”. Vad är det egentligen som lockar med katastrofturism?
NäR KIEVS GRÅ BETONGFASADER byts mot slättland sprakar det till i minibussens mikrofon och Oleksandr Domatjenko tar till orda.
– Vi är väldigt glada att ni är här i dag. Men vi vill att ni ska lära er saker på köpet.
Vi är på väg till epicentret för den värsta kärnkraftsolyckan världen någonsin skådat: Tjernobyl och staden Pripjat två timmar norr om Kiev, nära gränsen till Vitryssland. Det är en liten grupp – vår guide Oleksandr, tolken Alex och åtta svenskar som klumpats ihop i samma buss. Alla har vi lockats hit av en blandning av nyfikenhet och skräckblandad förtjusning, precis som de runt 50 000 andra turister som kommer till Tjernobyl årligen – och det var ändå före den omtalade succéserien ”Chernobyl”. Antalet besökare har ökat stadigt sedan zonen 2010 öppnades upp för turism och merparten av de som kommer hit är utlänningar. Bland ukrainarna själva tycks inte den kontaminerade zonen locka lika mycket. Tolken Alex som kommer från Kiev är här för första gången.
– Det är inget vi pratar om särskilt mycket, varken i skolor eller någon annanstans. Vi kanske inte ser någon anledning att åka hit, säger han och rycker på axlarna.
EN GUIDAD TUR TILL TJERNOBYL
kostar mellan 500 och 1 500 kronor och är en resa tillbaka i tiden. Natten till lördagen 26 april 1986 stannade klockorna här, när reaktor fyra förstördes genom en kraftig explosion och ett moln med radioaktiva partiklar spreds med en förödande hastighet över Europa. Under bussresan norrut visar dokumentärfilmen ”The battle of Chernobyl” hur livet i Pripjat, en stad med över 50 000 invånare bara några kilometer från härdsmältan, fortgår precis som vanligt morgonen efter haveriet. Det är en solig vårdag; barn spelar fotboll och äter glass, människor hänger ut tvätt från fönstren. Först efter 40 timmar inleds evakueringen.
Det är det som skaver allra mest så här i efterhand, menar Oleksandr Domatjenko: mörkläggningen från de
Vid den övervakade vägspärren köper turister gasmasker, snapsglas med radioaktiva symboler och ”Chernobyl ice cream” från en klargul kiosk.
sovjetiska myndigheterna, det hänsynslösa spelet med människoliv. 30 år efter katastrofen är Tjernobyl fortfarande ett öppet sår i den ukrainska folksjälen.
– De som levde här fick ingen information, vare sig före eller efter katastrofen. Mänskligheten var inte redo för en katastrof av den här magnituden, säger han när bussen stannar vid dagens första anhalt: den övergivna byn Zalissya några kilometer från kärnkraftverket.
För att komma in i den avspärrade zonen kring Tjernobyl krävs särskilda tillstånd, vilket innebär att organiserade turer i dagsläget är enda vägen in. Vid den övervakade vägspärren köper turister gasmasker, snapsglas med radioaktiva symboler och ”Chernobyl ice cream” från en klargul kiosk. I dag är platsen för historiens värsta kärnkraftsolycka big business, precis som många andra skådeplatser för död och lidande runtom i världen. Den tsunamidrabbade kuststräckan i Thailand, japanska Fukushima och andra världskrigets koncentrationsläger är bara några exempel. Men vad är det egentligen som lockar?
DIMITRI IOANNIDES, professor i turismvetenskap vid Mittuniversitetet, menar att katastrofturism – också kallat dark tourism eller thanatourism från grekiskans ord för ”död” – egentligen inte är ett nytt fenomen.
– Människan har alltid varit fascinerad av extrema platser som utstått naturkatastrofer, krig eller misär. Någon annans elände blir en fascinerande sak att titta på, säger han.
Turism kan i bästa fall fungera som ett sätt att pumpa in pengar i lokala ekonomier som lidit svåra förluster, menar Dimitri Ioannides. Men ofta blir det tvärtom – ett fåtal blir rika medan andra ser sitt trauma förvandlas till en lekplats.
– Turism ses som en quick fix i stället för att satsa på till exempel fabriker som kan ge långsiktig återbyggnad. Jag skulle säga att den här typen av turism i vissa fall är högst problematisk. Det förvandlar områden till freak shows.
När det handlar om platser där människor inte längre lever – såsom koncentrationslägren eller Tjernobyl – finns färre etiska aspekter att ta i beaktning. Men Dimitri Ioannides vill höja ett varningens finger för vad han kallar ”skrytturism”.
– Det har blivit allt mer eftersträvansvärt att kunna säga ”kolla på mig – jag har varit någonstans du inte varit”. Och vad kan vara mer extremt än att åka till en plats som förstörts av en radioaktiv explosion? Problemet är att folk inte har förståelse eller kunskap om katastrofen som skett där. Det är en kommersialisering av lidande där lidandets orsak går många förbi.
NäR REAKTOR FYRA i Tjernobyl exploderade tömdes en enorm yta på mänskligt liv. Naturen tog över, och i dag är området en lummig oas av grönska och djurliv. På Pripjats lilla nöjesfält tränger rötter upp ur sprickorna i asfalten, mossa växer på rostiga radiobilar och solen spelar genom ett kraftigt lövverk. Mitt på asfaltsplanen poserar en grupp asiatiska turister med selfiesticks i den tappra eftermiddagssolen. Medvetet tar jag en omotiverat lång omväg runt dem – något skaver, vill inte vara en i mängden exploatörer, men det är jag ju. Dosimetern i min hand piper till för en sekund – strålningen är fortfarande stark, men samtidigt inte värre än vad kroppen utsätts för under en flygresa.
Några hundra meter bort stannar guiden Oleksandr Domatjenko vid en anslagstavla och suckar tungt. Det här är en minnesplats för de människor som fick sätta livet till den där dagen 1986 – men ovanpå de svartvita porträtten av Tjernobyls fallna hjältar har besökare satt upp sina egna fotografier från Pripjat.
– Missförstå mig inte – jag tycker om konst, men det här är inte rätt plats, säger han medan han med bestämda rörelser börjar rycka bort bilderna som täcker porträtten därunder.
Oleksandr Domatjenko älskar sitt jobb och guidar med inlevelse och passion. Han vill att omvärlden ska veta vad som skedde här, vill berätta om människorna som fick betala med sina liv för ”Sovjets ignorans”, som han kallar det. Men ibland är arbetet tungt.
– Vi människor har kort minne. Fler än jag skulle vilja ser Tjernobyl som ett slags Disneyland. Samtidigt är Tjernobyl något vi alla kan lära från.