Tio år av magiskt tänkande har inte stoppat judehatet

Unga judar ska inte behöva vända Malmö ryggen,” läser jag i en ledarkommentar i Dagens Nyheter. Ska inte behöva. Det är ett hjälpverb som vittnar om en hel tankevärld. I åtminstone tio år har svenska medier rapporterat om den grasserande antisemitismen i Sveriges tredje stad. Lika länge har svaret från stora delar av svensk offentlighet varit att sätta sin tilltro till kraftfulla protester: Indignerade ledartexter, som nu senast Sofia Nerbrands i DN. Kippavandringar där ansvariga makthavare har vandrat genom Malmös gator skuldra vid skuldra med stans judar.

Och det har varit tio år av magiskt tänkande.

För trots protesterna, manifestationerna, ledartexterna, har ju larmen fortsatt att följa på varandra. Situationen har om något blivit mer akut under det decennium som har gått. Och givet vad vi vet om judehatet i Malmö

– till stor del drivet av migration från diktaturer där antisemitismen är en accepterad del av det offentliga samtalet – är detta en väntad och fullt förutsebar utveckling.

Med jämna mellanrum kommer påminnelser om hur illa det fått bli: 2015 tog två reportrar från SVT på sig judiska symboler och vandrade in i Rosengård, för att jagas ut i en samfälld attack från boende. Det visade sig senare att SMS-kedjor hade gått ut om att judar hade siktats i området.

Vi talar om ett bostadsområde i Sverige där människor som såg ut som medlemmar av en minoritet inte kunde sätta sin fot innan äggen föll från fönstren och ungdomsgänget mobiliserade.

Denna vecka uppmanar Judiska Centralrådet myndigheterna att agera för att en fotbollsmatch mellan Malmö FF och ett israeliskt lag ska kunna avlöpa utan våld. Tidigare i somras rapporterade Sveriges Radio om judiska elever som hotas i skolan.

Men detta är i sig inga nyheter. Idrottsevenemang har försatt Malmös judar i hotfulla situationer förr. Hur läget ser ut i Malmös skolor är också det väl känt sedan tidigare.

I tio år har man vetat att judehatet i Malmö till betydande del är en konsekvens av Sveriges migrationspolitik i kombination med misslyckad integration. Lika länge har svaret från Dagens Nyheter och andra varit att judehatet på inga villkor får vägas in när migrationen utvärderas, eller när en framtida migrationspolitik utformas.

”Malmöbor med judisk börd är svenskar och judar och ska behandlas som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Punkt.” skriver Sofia Nerbrand i DN.

Ska behandlas som fullvärdiga medborgare. Ständigt detta hjälpverb.

Vi talar om ett bostadsområde i Sverige där människor som såg ut som medlemmar av en minoritet inte kunde sätta sin fot innan äggen föll från fönstren och ungdomsgänget mobiliserade