Leo Papini
Arkitekt Leo Papini, Göteborg, har lämnat oss i en ålder av nästan 85 år. Han sörjs närmast av sin hustru Brita och sönerna Jon och Viktor med familjer.
Uppvuxen i Florens med dess klassiska byggnadsmiljö och med arkitektutbildning från Rom kom Leo till Sverige 1959 för praktik, förälskade sig i vårt bistra nordliga land, inte minst det karga Bohuslän, och dess invånare och stannade. 1960-talets sociala samhällsbyggande lockade och han arbetade på VBB, då ledande samhällsbyggnadskonsulter, med stora planeringsuppdrag. I slutet av 60-talet följde kompletterande utbildning på Chalmers för svensk arkitektexamen och ett stort engagemang i solidaritetsrörelserna.
Början av 1970-talet var svåra år, med byggkris och hög arbetslöshet även bland arkitekter. Leo och några av oss andra startade 1973 ABAKO Arkitektkontor för att söka uppdrag i egen regi. Den kollektiva/kooperativa företagsformen, som sedan alltid varit, och än i dag är, kontorets ledstjärna, var för Leo och oss andra en självklarhet. Det stora genombrottet för kontoret kom 1976 med vinsten i den allmänna öppna nordiska arkitekttävlingen om torgbyggnaderna på Kungstorget ovanpå det planerade parkeringsgaraget.
I början av 1980-talet arbetade Leo med stadsplanering som volontär på Kap Verde. Detta lade grunden till ytterligare uppdragsmöjligheter på den afrikanska kontinenten för kontoret och Leo under 80- och 90-talen. I Sverige ledde tävlingen om Kungstorget med beställaren P-Bolaget till bland annat ett antal uppdrag med parkeringshus. Parkeringshuset vid Sahlgrenska sjukhuset och P-Arken, som flyttades till Gullbergsvass, är komna ur Leos skarpa och högst personligt färgade penna. Leo stod också som uppdragsansvarig arkitekt för kvarteret Kruthornet i Haga, där han verkligen fick tillfälle att briljera. Byggnaden är fylld av Leos högst personliga uttolkningar av den arkitektur han fört med sig från sin resa från Florens och Rom till Göteborg, en frihetlighet bortom tillfälliga dominerande, ofta konforma, arkitekturstilar. De senare yrkesverksamma åren arbetade Leo intensivt med ett antal kontors- och högskoleprojekt i Halmstad.
Leo förmedlade till oss alla ett fruktbart sätt att föra diskussioner, rakt och ofta skoningslöst, men skarpt analyserande, med strategisk klarhet, hela tiden i sökandet efter det relevanta, förankrat i hans känsla för solidaritet och rättvisa.
Under den svåra byggkrisen i början på 1990-talet spelade Leo en tung roll i att mejsla fram en tydlig strategi för hur vi på ABAKO skulle klara oss igenom dessa svåra år. Kontoret gick, med alla sina medarbetare i behåll, stärkt ur den krisen. Men även utanför arbetet spelade hans tankeklarhet och ledning en stor roll, inte minst efter Backabranden, där hans och Britas dotter Moa omkom. Hans arbete som Brandoffrens Anhörigas första ordförande gav viktigt stöd för de övriga anhörigas möjligheter att hantera den ofattbara tragedin.
Vi saknar Leo mycket, som kollega, som vän och som vägledare i livet.