Hunddränkarnas natt
IProvence faller mörkret hastigt, nästan som med en duns. I den lilla byn l’Isle sur la Sorgue lyses kvällsmörkret plötsligt upp av märkliga ljus på den lilla floden. Det ser faktiskt ut som Hattifnattar i sina små båtar.
Isle sur la Sorgue ligger i hjärtat av Provence och är så perfekt pittoresk att det känns som att gå omkring i en riktigt bra fransk romantisk film. Men den är på riktigt, och här ger sig historien till känna på de mest oväntade sätt.
Byn har vuxit
kring en liten ö som ligger mitt i floden Sorgue. I hundratals år hade byborna exklusiv rätt att fiska kräftor i floden. Det låter kanske inte så värst viktigt men här fanns kräftor i överflöd. På en enda dag kunde byborna ta upp 15 000 kräftor! De hade inte främst burar utan använde krokar agnade med kött. De pimplade helt enkelt kräftorna – och det i en väldig fart.
Deras båtar var från början grunda och inte helt stabila. De fick det märkliga namnet ”nego-chin” vilket i direkt översättning betyder hunddränkare. Även om kräftfisket inte alls är detsamma och nästan ingen försörjer sig som fiskare så används båtarna fortfarande. Och en gång varje sommar samlas alla båtar och glider stilla i den sena sommarkvällen fram genom staden med facklor i varje båt.
Det är oerhört stämningsfullt och denna stillsamma ceremoni störs bara av turisternas applåderande när båtarnas besättningar tar sig förbi flodens små fördämningar. När båtarna når hjärtat av byn förtöjer de en stund vid de låga kajerna innan det jobbiga börjar.
Man ska ju tillbaka också. Mot strömmen.
Det är så
grunt att varje båt dras av en besättningsman som går på botten – det är inte mer än några decimeter djupt. Den verkliga utmaningen kommer när man ska uppför de låga fördämningarna. Två besättningsmän – oftast ungdomar – sätter sig längst bak i aktern. En besättningsman drar uppifrån och en står i vattnet och skjuter på. När båten står halvvägs upp, i en vådlig vinkel, så klättrar de två ungdomarna kvickt upp i fören – och vips tippar båten över till den högre nivån.
Få är kvar
för att bevittna dessa eleganta manövrar, men vi är en handfull turister som står på kajen, fulla av beundran. Jag applåderar lite försiktigt men fransmannen bredvid mig, vars mäktiga buk utgör en effektiv resonansbotten, utropar entusiastiskt, som vore det finalen på en opera:
– Bravo, bravo, c’est formidable!
Men några kräftor tycks de inte ha fått.