Lova Laksos envetna slit gav resultat
Det finns inga genvägar för debutanter. Lova Lakso slet i flera år med sitt bokmanus. Men det gav resultat.
Ivintras debuterade Lova Lakso med sin hyllade ungdomsroman ”Så jävla kallt”. För de flesta människor var det bara en bok i den ständiga strömmen av nya böcker, men för Lova Lakso var det en närmast omvälvande händelse och ett livsmål som uppnåddes. Något hon väntat på, kämpat för och längtat efter i många, många år.
– (skratt) Det blev ju som ett chockbesked när förlaget sade ja till att ge ut min bok.
Hemma i lägenheten i Masthugget
vandrar Lova Laksos nyfikna herdehund Juni runt mellan gästrummet och det ljusa vardagsrummet där vi sitter och pratar. Men allra helst spanar hon ut genom fönstret för att hålla koll på gården därnere, kanske som en pigg och vaken motpol till den döende hunden Hemingway i ”Så jävla kallt”.
Lova Lakso lärde
sig skriva väldigt tidigt och redan som sjuåring dagdrömde hon hemma i Piteå om att bli författare. I dag som utbildad socionom och hyllad författare har hon gått från ”drömmare” till en person med ”realistiska visioner”, som hon säger.
För även om socionomen Lova Lakso gärna skulle ägna sig åt skrivande på heltid i framtiden är hon noga med att hålla liv i sin akademiska yrkesutbildning.
– Jag börjar ett nytt jobb som kurator på en ungdomsmottagning nu i dagarna. Terapi och skrivande liknar varandra i det utforskande berättandet. Jag blir en bättre kurator av att skriva, och en bättre författare av att jobba med samtal.
Men det är som författare hon har gjort sig ett namn. Bland de många tummade böckerna i Lova Laksos bokhylla står den fina antologin ”Där Svalöv slutar”. Den är från hennes tid vid skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola, och det är Lova Laksos novell i antologin som ligger till grund för stämningarna och karaktärerna i debutromanen ”Så jävla kallt”.
– Jag skickade in den på vinst och förlust till förlaget Bonnier Carlsen, som tyckte om det jag hade skrivit och var intresserade, men de ville att jag skulle bearbeta och jobba lite mer med berättelsen.
Så Lova Lakso slet vidare med sitt manus. Hon skrev om, utvecklade dynamiken, tightade till språket och tvättade texten. Sedan fick hon vänta på ett besked. I tio långa månader var det tyst.
– Då sade chefen på förlaget att de var fortsatt intresserade men att manuset behövde ännu ett varv. Jag satte mig på nytt och gick igenom texten och fördjupade karaktärerna. Sedan tog det nästan tio månader till innan jag hörde av förlaget och fick ett besked.
Vad sade de då?
– Att de fortfarande var intresserade av att ge ut min bok, men inte i år ... kanske nästa år.
I stället för
att ge upp eller tappa humöret valde Lova Lakso att skicka in sitt bearbetade manus till ett annat förlag, Rabén & Sjögren, och fick svar redan efter tre veckor.
– De ville ge ut den! Det kändes såklart underbart skönt, en stor lättnad efter allt jobb, men jag tror också att alla mina omarbetningar gjorde det lättare för Rabén & Sjögren att fatta ett beslut.
Ditt manus blev bättre för varje omarbetning?
– Mycket bättre. För tio år sedan hade jag knappast orkat med den här långa processen, varken jobb- eller känslomässigt, men det krävs verkligen massor av efterarbete med ett bokmanus.
Är det något som aspirerande författare bör tänka på?
– Ja absolut. Låt andra läsa och skriv om flera gånger, det är viktiga lärdomar och mina bästa tips. Alla behöver input i sitt skrivande. Inget manus är klart när man skickar in det till ett förlag. Det måste man förstå.
Alla behöver input i sitt skrivande. Inget manus är klart när man skickar in det till ett förlag. Det måste man förstå.