Molly Sandén gillar att festa – och hennes energi smittar av sig
Molly Sandén Liseberg, fredag Bäst: När hon sätter sig ner i ”Utan dig”. Sämst: En timme är för kort. Jag vill ha mer.
Publik: Stor och till stora delar minderårig. Molly Sandén har återupplivat sig själv flera gånger. På vårens släpp ”Det bästa kanske inte hänt än” vänder hon ut och in på en separation. För en utomstående, verkar den ha gjort henne gott. I dag är hon bättre och mer trovärdig än någonsin.
Skivan innehåller bara
sex spår men fler behövs inte. De gestaltar ett uppbrotts alla stadier, är både desperata och eftertänksamma. Ofta storslagna med en känsla av pånyttfödelse. Det är som om Molly Sandén har varit tyglad tills nu.
”Vågar vi släppa taget?” frågar hon publiken i inledande titelspåret och skynket med versalen M släpper från taket. Den tidiga timmen känns sen. Musiken rör sig mellan klubben och vardagen, passar lika bra på dansgolvet som i lurarna på spårvagnen. Ljudlandskapen är moderna, noga genomtänkta och exakta, men inte distanserade.
Bakom de välpolerade
låtarna står en människa som alla andra, med en besvikelse som måste luftas för att bli hanterbar. Hon är ärlig, rak och privat. ”Det måste kännas, annars är det inte värt det” säger hon i ett av sina många mellansnack, där hon riktigt binder fast publiken i sig själv. Samspelet är konstant. Vid ett senare tillfälle sjunger hon ”Luften e fri” mitt bland fansen, som skriker och letar efter inspelningsknapparna på sina smartphones.
Texterna är enkla med konkreta observationer av en relation i förfall; han söker handen under bordet men Molly rycker ifrån, de dansar sedan med andra på klubben när deras låt spelas. ”Var det då, det slutade räcka med ett förlåt?” frågar hon. Det är lätt att känna med Molly Sandén. Situationerna är så lätta att relatera till, att de känns som ens egna.
Konserten består
av höjdpunkter. I tonsättningen av Edith Södergrans dikt ”Vierge moderne” som först hördes i tv-programmet ”Helt lyriskt”, spelas ljudklipp där Miriam Bryant, Linnea Henriksson och Sabina Ddumba läser raderna. Det är effektfullt, bryter formatet. Under ”Utan dig” sätter sig Molly Sandén och körsångerskan Melinda De Lange ner på golvet. De turas om med orden, bygger upp till ett klimax som får tårkanalerna att jobba. Samma händer under extranumret ”Sand” där publiken förenas i träffande rader som ”jag har inget val, jag måste välja”.
Molly Sandén gillar
att festa. Hennes energi smittar av sig, blir till rus i låtar som ”Den som e den” och ”Kär i din kärlek”. Hon rör sig felfritt mellan röstlägen och rytmer. Konfetti sprutar under avslutande ”Större” och den talar för allt vad Molly Sandén har blivit och ska bli. Nästa gång möts vi på en större scen med en större publik.