Med orden som vapen mot makten
Adrienne Rich Atlas över en invecklad värld
Översättning Athena Farrokhzad och John Swedenmark
Ellerströms
Konstnärer har alltid haft en schizofren relation till maktens belöningsmekanismer. På senare tid har det rentav blivit chict att samarbeta med mäktiga stats- eller marknadsorgan, i förhoppningen om att utöva en kritik från the belly of the beast. Men det finns de som står emot. När den legendariska poeten och queeraktivisten Adrienne Rich (1929-2012) under Clinton-administrationen år 1997 tilldelades en av USA:s mest prestigefulla utmärkelser, National medal of arts, tackade hon nej, med ett spektakulärt vackert brev där följande fras genast blev en klassiker: ”Konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan”.
Rich brukade inte
bara attackera den politiska makten, utan också poesins hegemoniska spelregler. I dikten ”What kind of times are these”, gick hon emot credot att den engagerade poesin inte kan tala om träd ”because in times like these / to have you listen at all, it’s necessary / to talk about trees”.
Nu har en av hennes viktigaste poesisamlingar, ”Atlas över en invecklad värld” (1988-1991) kommit ut på svenska, briljant översatt av poesimästarna Athena Farrokhzad och John Swedenmark. Det poetiska och det politiska är här djupt sammanbundet. Farrokhzad sade i ett samtal med Swedenmark nyligen att ”poesin börjar där det politiskas möjligheter tar slut och att politik börjar där det poetiskas möjligheter tar slut. Det är två sfärer som knyter in i varandra”.
Var finns denna
sfärknut i Richs politiska poesi? I hennes ordhybrider. När hon skriver om hur kemikalier förstör miljön har bärplockarna fått ”jordgubbsblod” på handleden. Här finns också tidskompressioner som synliggör orsakskedjor, för några rader längre ner är det ”för tidigt födda som glider ut ur otrygga livmödrar”. Rich använder sig också av hastiga perspektiv och ämnesbyten. En jordbävningsbeskrivning åtföljs av en man som sliter nycklarna ur händerna på en kvinna, hoppar in i en långtradare och backar över henne. Strax därefter är det ”månens mage som långsamt skrider över ruiner”.
Platser där mänskliga
katastrofer har ägt rum som Wounded Knee, Los Alamos, Saigon, beblandas med likgiltiga hav eller ”dialektiska vattenmassor”. Hungersnöd med grödor som ruttnar på åker. Människor som behöver gränser med människor som dör av dem. Brosk mals till sand. En ung flicka får sitt färglösa judiska hår klippt. Hennes fickor är tömda på mening. Speglar vänds mot väggen. Lik tvättas. Ibland undrar diktjaget som ständigt pendlar mellan bitterhet och hopp: ”Vad anstår oss?” och ”Om du vet vem som dött i den sängen, vet du då vem som överlevt”?
”Varje dikt tillskrivs ett årtal, vilket river loss illusionen om autonom tidlöshet. 1989, året för Berlinmurens fall, skriver hon: ”Jag är en kanal i Europa där kroppar flyter // Jag är en massgrav. Jag är livet som återvänder // Jag är ett bord som dukats med plats för främlingen”. Jaget som försöker identifiera sig med allt, håller slutligen upp en ”rökig spegel”.
Richs ödesmättade, elegiska,
men också smått präktiga poesi bär en doft av såväl Paul Celan som Nelly Sachs. Men här finns inga vaggvisor. Ingen smärtdövande sång. Ting och händelser smulas ner, till oigenkännlighet. Världen är inte längre hel, som på grekernas tid, då Atlas kunde bära den på sina axlar. Det har den egentligen aldrig varit. Det är bara vi som alltid varit och förmodligen alltid kommer vara oförmögna att förstå hur allt hänger ihop, för som Farrokhzad så vackert skriver i efterordet: ”Om mänsklighetens karta har en blind fläck utgörs den av vår ovilja att se sambanden”.
Men här finns inga vaggvisor. Ingen smärtdövande sång.