Klimatdebatten har ställt vetenskapen åt sidan
Klimatfrågan kräver globala lösningar snarare än ändrade konsumtions- och resvanor hos individen. Det kommer att gå, men lär kräva större delen av detta sekel för att lösa det praktiska, skriver meteorologen och atmosfärforskaren Lennart Bengtsson.
Redan i början av 1800-talet insåg fysikerna att det måste finnas en egenskap hos atmosfären som gjorde den varmare än den borde vara baserat på astronomiska beräkningar av solstrålningen. Man uppskattade denna okända faktor till drygt +30 grader Celsius. Utan den skulle jorden vara obeboelig med isande kyla överallt. Man upptäckte så småningom att orsaken till uppvärmningen var att vattenånga och koldioxid absorberar värmestrålningen från jorden och gör den möjlig för mänskligt liv. De vanligaste gaserna i atmosfären, kväve och syre, släpper nämligen igenom såväl solstrålning som jordens värmestrålning. Den naturliga växthuseffekten är mycket stor. Den uppgår till 160 watt per kvadratmeter vilket ökar den mängd värme som kommer jorden till godo från solen med två tredjedelar.
Utsläpp förstärker växthuseffekten
Att vi har en klimatdebatt beror på att människan sedan industrialismens början har släppt ut stora mängder koldioxid och andra växthusgaser. Det mesta hamnar i hav och vegetation men drygt 40 procent finns kvar i atmosfären. Detta har förstärkt den naturliga växthuseffekten med 3 watt per kvadratmeter eller cirka 2 procent eller något mer om vattenångan ökar. Jordens temperatur har samtidigt stigit med 1 grad Celsius, något mer över land och något mindre över hav.
Det tydligaste tecknet på en pågående global uppvärmning är att världshavet stiger. Detta började redan mot slutet av 1800-talet och har sedan dess höjts med knappt 25 centimeter. Under de senaste 25 åren mäts havsnivån med satellitradar och har hållit sig på en jämn stigning av 3 millimeter per år. 2 millimeter är smältvatten från bergsglaciärer och inlandsisar medan 1 millimeter beror på havets värmeutvidgning.
Samtidigt visar temperaturmätningar i atmosfären att den mest troliga orsaken är de ökande växthusgaserna eftersom det bara är jordens troposfär som blivit varmare – i stratosfären å andra sidan har det blivit kallare. Kvantitativt överensstämmer värdena väl med teoretiska beräkningar som gjordes redan på 1960-talet av den japanske atmosfärfysikern och meteorologen Syukoro Manabe.
Det som oroar många är om vädret blir mer extremt i ett varmare klimat. Bilder av extremt väder ser vi i tidningarna nästan varje dag och många skräms. Men meteorologerna kan inte finna några tydliga tecken till ökning eftersom vädret alltid varit dramatiskt. Det som har hänt är att skadorna ökar därför att det finns mer att förstöra, samt att befolkningsökningen lett till att människor tvingas bosätta sig på vädermässigt mer utsatta platser. Räknat i procent av bruttonationalprodukten har väderskadorna snarare minskat främst genom mer tillförlitliga väderprognoser och bättre information till allmänheten.
Vädret växlar från år till år
Under förra året med sin ovanligt varma och torra sommar fruktade många att vädret hade ändrats, kanske till och med permanent. Pressande värme och hemska skogsbränder skulle bli vardagsmat. Media bidrog att underbygga en sådan uppfattning. Jämför man emellertid juli 2018 med den varma julimånaden 1901 så visar det sig att vädret år 1901 i Mellansverige, var lika varmt som 2018. Till skillnad har årets högsommar inte levt upp till fjolårets utan i stället varit 4–5 grader Celsius kallare. De flesta reagerar inte särskilt då de vet att vädret i våra trakter växlar kraftigt från år till år.
Hur bekymrad skall man nu vara om framtidens väder och klimat?
Jordens industriproduktion ökar fortlöpande och alltmer energibehövs för uppvärmning och luftkonditionering. I tropiska länder är behovet att sänka temperaturen lika stort som vårt behov av värme. Den globala energiproduktionen harm er än fördubblats sedan 1975 och ökade det senaste året med 2,2 procent. Det kommer att dröja innan vi ser en global minskning.
Drygt 80 procent av energiproduktionen är fossilt baserad och ytterligare 10 procent utgörs av biomassa som också släpper av koldioxid. Sverige har inte minst genom kärnkraften mer än halverat koldioxidutsläppens om toppa depå 1970- talet och en minskning sker i nästan alla OECDländer. USA fick ned utsläppen med 10 procent mellan 2005 och 2015. Trots detta stiger de globala utsläppen. I dag står Kina och Indien för mer än en tredjedel av världens koldioxidutsläpp.
Hur oroliga skall vi vara och vad kan vi som ett land med globalt sett pyttesmå utsläpp göra åt saken?
Många svenska medborgare är djupt engagerade i globala miljöfrågor och vill på olika sätt ge positiva bidrag till minskade växthus gasutsläpp. Symboliska aktioner som minskade flygresor och övergång till vegetarisk kost har fått stort utrymme i debatten. Betydligt viktigare är det att låta jordens växtlighet öka och inte elda upp biomassan. Eftersom växthusgaserna har en lång uppehållstid i atmosfären spelar det ingen roll var utsläppen sker, och därför måste man söka globala lösningar. Detta kommer att ta sin tid eftersom en tillförlitlig produktion av elkraft och energi föruppvärmning, industriproduktion och transporter fortfarande är både otillräcklig och otillförlitlig i många länder på jorden. Det kommer därför med stor sannolikhet att behövas en stor del av detta sekel för att lösa alla praktiska och andra frågor. Det positiva är att den förnybara energin utvecklas snabbt liksom metoder att integrera sol- och vindenergi i den allmänna elförsörjningen. En annan positiv faktor är att temperaturen inte ökar så fort som man tidigare fruktat.
Ett något varmare klimat är dock sannolikt oundvikligt men behöver inte ses som en ödesfråga utan något som människan kommer att kunna anpassa sig till.
Att vi har en klimatdebatt beror på att människan sedan industrialismens början har släppt ut stora mängder koldioxid och andra växthusgaser. Det mesta hamnar i hav och vegetation men drygt 40 procent finns kvar i atmosfären.