Djurrättsterrorn måste få ett slut
Svenska myndigheter och ansvariga politiker måste börja ta djurrättsterrorn på allvar. Den utgör en särskilt utstuderad form av grymhet mot enskilda värnlösa medborgare.
Terrorn mot enskilda lantbrukare och butiksägare som GP rapporterat om i veckan är beklämmande läsning. Den våldsbejakande djurrättsextremismens särskilt djävulusiska sida är att den ger sig på ensamma och ofta försvarslösa privatpersoner, liksom deras ännu mer försvarslösa nära och kära. Vi talar om ihållande trakasserier, varvat med grova hemfridsbrott, mordbränder och misshandel. Det är omänskligt.
Det här skiljer sig delvis från de övriga extremistmiljöerna där måltavlan ofta är andra extremister och där våldet mer har karaktär av gruppkonflikter. De militanta djurrättsaktivisternas metoder kan bäst beskrivas i termer av feg och utstuderad sadism.
Några ursäkter finns inte. Det blir uppenbart när man läser om vad offren utsätts för att ”djurrätten” mest är en förevändning för att få trakassera och använda våld. Att aktivisterna upplevs som eljest eller märkliga, till och med i den delvis överlappande vänsterextrema miljön, förstärker den bilden. Det rör sig om sektliknande grupper där ungdomar samlas kring särlingar som Djurfronts notoriske ledare Richii Klinsmeister. Vilket dock är fullt förenligt med att de är ideologiskt övertygade fanatiker. Deras farlighet ska inte förringas.
Att det statliga Centret mot våldsbejakande extremism nu tagit fram en kunskapsöversikt över den här formen av organiserad brottslighet är ett senkommet steg i rätt riktning. Att polisen i Västra Götaland och Halland riktat särskilda insatser mot brottsligheten likaså.
Men det är långt ifrån tillräckligt. Det faktum att maskerade medlemmar av den militanta gruppen Djurfront tillåts stå utanför en klädaffär i Helsingborg dag ut och dag in, filma och trakassera den kvinnliga butiksinnehavaren och hennes kunder, samtidigt som polisen rycker på axlarna med hänvisning till demonstrationsfriheten, är djupt stötande (GP 1/7).
”Demonstrationer” som uppenbarligen riktar in sig på att hota och trakassera enskilda bör inte ses som demonstrationer utan för vad de är: olaga hot. Här krävs en ändrad bedömning av polisens praxis eller om nödvändigt en lagändring.
Den eftersatta svenska forskningen och de senfärdiga insatserna mot djurrättsterrorismen är ett uttryck för det i Sverige vanliga missförståndet att onda människor inte kan ha goda motiv. I själva verket är det ofta tvärtom. Personer som vill ge utlopp för hat och våld söker sig gärna till det kompromisslöst goda för att kunna släppa alla moraliska hämningar. För den som på riktigt värnar om djurens välbefinnande finns dock fredliga och demokratiska alternativ.
Liberalernas rättspolitiske talesperson, Johan Pehrson, har rätt i att straffrabatten är ett problem i sådana här fall där en mängd småbrott i form av trakasserier inte leder till särskilt hårda straff (GP 1/7). Återfallsförbrytelser borde snarast bestraffas hårdare. Systematiken i brotten är allvarlig och borde så behandlas av rättsväsendet.
Men framförallt bör politiskt motiverade hatbrott, vilket är vad de här aktivisterna sysslar med, betraktas som den allvarliga brottslighet de är – speciellt när den specifikt riktas mot enskilda, värnlösa privatpersoner. Det här är en terrorverksamhet som samhället skulle kunna få bukt med om viljan fanns. Det bör den göra. Enbart i ett starkt samhälle kan utsatta människor känna sig trygga.