Robert Broberg undflyr sin persontecknare i ny biografi
Klas Gustafson, författaren bakom Broberg-biografin.
Alla människor låter sig inte hittas och fullt ut förklaras. Klas Gustafson hinner aldrig ifatt huvudpersonen i sin bok om Robert Broberg. Biografi
Klas Gustafson
Robert Broberg letar efter sig själv (Norstedts)
ANC-galan 1985 i Scandinavium. Mikael Wiehe och Tomas Ledin har samlat ”den svenska rockeliten” för en show mot apartheidregimen i Sydafrika. Tottas bluesband inleder. Olof Palme håller ett kort tal. Blott några månader senare kommer han att mördas på Sveavägen.
Jag, fjorton år fyllda, sitter på läktaren i ishallen och ser hur den sittande publiken två gånger under den över tre timmar långa galan rusar fram mot scenen. När Joakim Thåström och Imperiet gör entré. Och när kvällens andra överraskning, bredvid statsministern, kommer in. Surprisen Robert Broberg är älskad den här kvällen. Med sin gula kassettbandspelare, sin leksakssaxofon och sina ordlekar.
Detta är en succé som bara nämns alldeles kort i Klas Gustafsons biografi över Robert Broberg. Hos mig har minnet fastnat. Samtidigt känns det så ofantligt länge sedan. Ett helt annat Sverige. En helt annan värld.
Men också en tid som uppenbarligen fascinerar författaren och persontecknaren Klas Gustafson. Han har tidigare skrivit biografier över bland andra Cornelis Vreeswijk, Tage Danielson, Gösta Ekman, Monica Zetterlund och Lena Nyman. Folkkära giganter men allihop på väg ut ur det allmänna medvetandet. För nästa generation kanske helt borta.
Robert Broberg, född 1940, växer upp i Råsunda. Det är efterkrigstid där svårigheter och oro så småningom ska växlas över i ett folkhemsbygge. Unge Robban passar inte in i skolans snäva ramar. Hemmet är inte otryggt men dysfunktionellt. Broberg ska många år senare säga att han inte ser Valborg och Georg som sina föräldrar utan några han råkade bo hos ett tag.
Robert Broberg blev folkkär och älskad, men gjorde sina magplask också.
Det här är innan rockmusiken, innan ungdomskulturen uppfanns. Robert Broberg fann glädjen i ett skiffleband. Spelade tvättbräda. Hans man tager vad man haver-kreativitet var på plats redan då. Senare Konstfack, musiken, bokstäverna och ett genombrott i Hylands hörna. Fri och fräck och snabb i tanken. Ibland genial. Men också plump och någon gång till och med platt som en inhyrd peptalk-snubbe på kick-offen.
Det är spännande att en sådan färgstark och vildvuxen kreativitet fick ta plats i ett Sverige som samtidigt var så konformt. Broberg var ju bara en av alla dessa som gavs utrymme att leka. Och inte minst, vilket det finns många exempel på i boken, kunde kosta på sig ett antal magplask men ändå komma tillbaka. Robert Broberg fick sin kommersiella topp sent i livet, sent i karriären. Det är svårt att se hur vi i dag skulle ge en artist chansen att ta så många och långa omvägar till att sälja ut Globen.
minst lika stökigt. En vilja att bli sedd och älskad förstås. Charmen som tillgång och trasselskapare. Till det en ibland otäck hänsynslöshet både mot sig själv och sina närmaste. Nära till förälskelse, långt till stabilitet. Självförakt. Psykisk ohälsa. Förmodligen djupare och giftigare än vad Klas Gustafson riktigt lyckas beskriva.
Nästan alla de vars liv och gärning
Gustafsons valt att dyka ned i har också något annat än tidsepoken gemensamt. Nämligen mörkret. Och med det en skörhet som lyser igenom såväl Cornelis bullrighet, Gösta Ekmans perfekta snubblande och Monica Zetterlunds elegans. Robert Broberg hade sin tajming, till synes självklar, men hela tiden bara en oförsiktig kurvtagning borta från fiaskot.
Han var själv smärtsamt medveten om hur slak linan var. Dansande på den i alla fall. Bekände sig åt ändåismen som han uttryckte det.
Allt detta framgår av boken. Men jag hade önskat att Gustafsons oftare kunnat plöja sig genom och bortom sin gedigna research, alla gamla pressklipp, intervjuer och vittnesmål. Kanske är det för att han själv aldrig träffade Robert Broberg det känns som att jag trots 366 lästa sidor ser den där figuren i färgglad skjorta och en blå gitarr slängd över axeln fortfarande fly undan längs sin slaka lina. Ständigt letande efter sig själv.
Kanske är det precis så det ska vara. Alla människor låter sig inte hittas och fullt ut förklaras.