Mattias Balkander:

Ledsen – allsvenskan ingenting utan sin publik

Det är så ofattbart ledsamt och så plågsamt tydligt att fest blivit pest och att det vi nu genomlider nästan ingenting påminner om det vi lärt oss älska. Istället en mås och ekande tystnad.

För mig har IFK Göteborgs matcher mot AIK alltid varit säsongens självklara höjdpunkt. Hatkärleken, supportersamlingarna, den närmast elektriska energin.

Nu helt tyst.

Inga helikoptrar i luften, inga uppladdningar på stadens pubar.

Som Pontus Farnerud, IFK Göteborgs sportchef, uttryckte just före avspark: Tänk vilken kväll det hade kunnat vara, vilken fest vi hade kunna få.

Han syftade på gräsmattan, solen, temperaturen och två spelsugna lag.

Nu slet jag med att hålla koncentrationen uppe och försökte febrilt undvika att tänka på annat.

Jag skyller inte på spelarna. Det gjorde vad de kunde för att upprätthålla intensitet och kvalitet. IFK försökte löpa och rycka sönder AIK:s lagdelar, AIK siktade via smånätt och direkt passningsspel instick mot anfallsbjässen Kolbeinn Sigthorsson så länge han fanns med.

Kanske gjorde Mattias Bjärsmyr sin bästa match för säsongen, kanske blir Alexander Jallow en injektion på högerkanten och sannolikt passar Blåvitt bättre i kontringsskrud än passningsdräkt.

Stundtals var det riktigt underhållande, men vad gör det när ovationerna och reaktionerna uteblir?

Att göra allsvenska mål inför två måsar och en bunt funktionärer kan ur det perspektivet närmast kvitta.

Vi har under våren lyssnat till olika versioner av när eventuell flockimmunitet infinner sig och uppdaterar numer dagligen den andel av befolkningen som begåvats med antikroppar.

Ändå vet vi ingenting. Och det är det som smärtar extra.

Jag fick ändå var här. Jag lider med alla er som sitter hemma i konstant väntläge, med årskort på fickan och längtan i bröstet.

Inte för att vara sådan, men ni är saknade.

Utan er ingen allsvensk fotbollsfest, hur mycket klubbar, ledare, spelare och sändande bolag än sliter med evenemangen.

Allsvenskan är ingenting utan sin publik.

Jag kan till och med (nästan) sakna bengalerna och kom på mig själv med att gäspa ett par gånger i andra halvlek.

Det är väldigt långt ifrån IFK Göteborg-AIK, även om Schytts efter Blåvitts sena segermål av notoriska poängräddaren Sargon Abraham gjorde sitt bästa föra att höja stämningen.

Spelarnas glädje gick heller inte att ta miste på. Den var äkta.

Att som Blåvittspelare besegra AIK är alltid stort, att göra det inför tomma läktare är vad det är. Tre poäng ner i säcken – och så laddning inför nästa match.

Heja Blåvitt, typ.