En ny migrationspolitisk mittpunkt
Nyheten att Centern ville delta i en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken fick en del partimedlemmar att surna till. Snabbt skapades Facebookgruppen ”Centerpartister för asylrätt”.
Men som centerpartistiske lokalpolitikern Tim Svanberg från Ronneby uttryckte det: ”Det finns en grupp i partiet som har starka åsikter och som hörs ganska mycket i debatten. Men det finns också en annan stor grupp i partiet som vill att vi ska bli mer pragmatiska i migrationsfrågorna”.
Medlemmar som har en annan uppfattning än partiledningen finns i de flesta partier. Problemet är att de länge varit rädda att åka ut på bar backe om de så andades ett ord om att svensk migrationspolitik behöver vara balanserad, ordnad och framförallt restriktiv. Det vill säga allt den inte varit under en väldigt lång tid.
Men nu börjar denna politiska fråga faktiskt bli ett politikområde bland andra. Och det är inte en dag för tidigt. Sverige har decennier av sansad och resonlig debatt och politikutveckling att ta igen. Några som tagit fasta på detta och gjort ett seriöst försök att hitta en väg för Sverige är den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden.
I en rapport, författad bland andra av denna ledarsidas kolumnist Anne-Marie Lindgren, skissas på en möjlig framtida migrationspolitik.
Sverige ska enligt Tiden hellre ta emot kvotflyktingar än de som har förmågan att resa till Sverige. FN:s flyktingorgan UNHCR borde, enligt Tiden, få en större roll för svenskt flyktingmottagande. Rapportförfattarna vill inte sätta ett tak för mottagandet, men däremot ett ”inriktningsmål”. Om detta är semantik eller ett faktiskt tak spelar mindre roll. Det viktiga är faktiskt att det finns en förutsägbarhet i mottagandet, även om nivåerna justeras årligen.
Kanada som redan har ett liknande system – helt byggt på årligen parlamentariskt överenskomna kvotnivåer – har vid behov både ökat och minskat mottagandekvoten, både beroende på mottagandekapaciteten och omvärldsläget. Under det syriska inbördeskriget beslutade exempelvis parlamentet om en extraordinär engångskvot.
Till de sämre, eller mindre realistiska förslagen, som Tiden lägger fram, hör den socialdemokratiska käpphästen att upprätta ett gemensamt EU-system med syfte att fördela migrationen till Europa. I bästa fall är det en orealistisk förhoppning. I värsta fall kommer ett dylikt system splittra unionen om det kommer på plats.
Men på det stora hela är förslagen genomtänkta, balanserade och tar hänsyn till både ekonomiska möjligheter och problem, samt allt annat som bör prägla en ordentlig genomlysning av ett politiskt dilemma så omfattande som migrationspolitiken.
Tiden placerar sig i denna fråga på en plats som närmast kan beskrivas som en ny migrationspolitisk mittpunkt. En position som på kort tid samlat både stora delar av borgerligheten och Socialdemokraterna. Målet för denna pragmatiska mittenposition är att minska utanförskapet och skapa ett mer sammanhållet och jämlikt Sverige.
Detta mål ersätter den messianska idén om Sverige som, oavsett praktiska konsekvenser, i alla lägen ska ställa migrationspolitiken ovan alla andra politiska hänsyn. Företrädare för den positionen nöjer sig i regel med att konstatera att de står upp för mänskliga rättigheter. Med tillägget att man antingen är för eller emot. Och vem vill vara emot?
Sverige både kan och bör ta emot migranter. Men ska det vara möjligt på lång sikt krävs en återhållsam politik och en koppling mellan migrationens omfattning och Sveriges kapacitet för integration. Detta har nu Socialdemokraterna och stora delar av borgerligheten, sent omsider, insett. Återstår att se om Centerpartiet tar sitt förnuft till fånga. De kan börja med att läsa tankesmedjan Tidens utmärkta förslag.