Följer mallen men lyckas ändå överraska

Vi ses i Beachcomber Bay

Översättning: Maggie Andersson Nona

Om det fanns en subgenre som hette strandfeelgood – det kanske det gör – så skulle Jill Mansells kärlekshistoria vara självskriven på hyllan. Det inbjudande omslaget verkar till och med designat för att passa på filten bredvid solhatt, sandaler och sandiga badkläder.

Berättelsen utspelar sig i feelgoodhögkvarteret Cornwall och handlar om Clemency som flyttar tillbaka till sina barndomstrakter där hon jobbar som mäklare. Hon försöker glömma ett minst sagt laddat möte med en gift man på ett flygplan, men har svårt att släppa det trots att det gått tre år sedan det hände. När hennes bonussyster också väljer att återvända till byn St Carys blir tillvaron än mer komplicerad och gamla konflikter mellan systrarna väcks till liv.

”Vi ses i Beachcomber Bay” följer mallen för en romantisk och lättsmält historia, men lyckas också överraska ett par gånger. Vändningarna är kanske inte alltid trovärdiga, men inte heller helt orimliga och spänningen byggs upp med ett par parallella historier bland de lite vilsna och kärlekstörstande invånarna. Clemency är en underhållande huvudperson, liksom hennes vän och kollega Ronan som har sin egen livskris att hantera med en okänd biologisk mamma och förhållanden som inte riktigt vill hålla.

Den brittiska författaren är en skicklig ambassadör för Cornwall och för oss som inte varit där framstår det som en fantastisk plats. St Carys är förstås påhittat, men jag tänker att St Ives funkar minst lika bra och skriver genast upp det på önskelistan.