TERROIR I NAPA VALLEY
Med högst anseende av Kaliforniens alla vinområden har vinmakarna i Napa Valley tagit steget från att tala om enbart klimatförhållanden till ”terroir” som även inkluderar den unika jordmånsvariationen. Något som blir alltmer viktigt i en vinvärld som går
Kaliforniens viner går alltmer från veritabla smakbomber mot mer subtila smaker.
Det öser ner i Napa Valley. Vinterns regn är rekordartat och på flera platser står vinrankorna i denna American Viticultural Area, AVA, i decimeterdjupt vatten. Åsikterna går isär om huruvida regnet är negativt eller positivt. För marknadsfolket gör regnet det svårare att sälja in det annars så soliga Kalifornien. För en vinodlare är det positivt att äntligen få regn efter år av torka.
– Jag känner ingen oro, snarare tvärtom. Rankorna vilar ändå just nu, och i sommar behöver vi inte oroa oss för att jorden ska vara för torr, säger Fiona Harden som ansvarar för att köpa in viner till det relativt nya, stora Black Stallion Winery.
Tillsammans beger vi oss upp från Napadalen via Silverado Trail genom Oakville längs snirkliga skogkantade vägar till höghöjdsodlingarna på Atlas Peak, en av Napa Valleys underAVA:s. Här ligger vingården Stagecoach och högst upp, på närmare 800 meters höjd över havet, är utsikten enorm. Man ser nästan ända ner till San Franciscobukten där morgondimman har börjat släppa. Regnet har tagit paus och efter hand börjar solen titta fram. Här uppe äger bröderna Jan och Bart Krupp en stor vingård där över 60 olika vinerier köper druvor från de 175 jordlotterna. Jord och jord, förresten. Här handlar det i första hand om sten, främst basalt, andesit och kalkrik ”tufa”. Bröderna har bokstavligen sprängt sig fram för att kunna plantera de olika druvsorterna – främst cabernet sauvignon och andra ”bordeauxdruvor”.
– Kvaliteten här uppe är extremt jämn, säger Fiona Harden. Medan dimman ligger tjock nere i dalen är det alltid klart här. Soligt, men svalare än i dalen.
Och just nu råder ingen som helst vattenbrist, något som annars var en utmaning för bröderna Krupp som till slut använde sig av en lokal ”water witch” som letade rätt på den källa som idag vattnar de 500 000 rankorna. Namnet Stagecoach lär komma sig av att det under guldruschens dagar var en diligensväg här, något som känns lite svårt att förstå med tanke på de branta sluttningarna och att det är den högst belägna punkten i nejden.
Vi tar oss åter ner i dalen. Solen har börjat värma något och luften blir allt högre och klarare. Vingårdarnas stora fläktar, karaktäristiska för området, som har till uppgift att fläkta runt den dimmiga luften, bland annat för att slippa frostfickor, står stilla. Rankorna vilar som sagt, och idag släpper även dalens dimma tidigt.
Fler och fler vingårdar fylls av gula blommor mellan raderna med rankor. Det är vildsenap och andra örter som allt oftare får växa fritt, och orsaken är att man förstått hur dessa växter kan hjälpa jorden. För Napa Valley har mer och mer gått från att handla om maffiga viner från vingårdar separerade genom klimatskillnader, till elegans och terroir – en term som alltid även innefattar jorden och dess sammansättning.
Connor Best, som är utbildare på Napa Valley Vintners, berättar om hur jordmånen påverkats av rörelsen i de två kontinentalplattorna, något som exempelvis har lett till att man kan hitta gammal havsbotten även på de högst belägna punkterna. Och om gränsen mellan Stillahavsplattan och Nordamerikanska plattan som skapat den 130 mil långa sprickan San Andreas Fault som ständigt påminner om den levande jorden både på gott och på ont. På grund av bergens ungdom är blandningen av bergarter ofta större än i europeiska vinområden.
Generellt gäller dock att de högre delarna av Napa har tunnare jord, stram och stenig som på Atlas Peak, vilket ger bra syra i vinerna. Nere i dalen är jordmånen djup, om än stenig och väldränerad, vilket ger generösare smak i vinerna. Närmare havsvikarna är det också en del slagg och gammal flodbotten som generellt ger generösa viner, men där påverkar också klimatet en hel del.
So m i den havsnära vingården i Los Carneros. Här syns masterna på gästhamnens segelbåtar i San Pablo Bay och över den relativt platta marken blåser kalla vindar både från havet och från Petaluma Gap. Detta är en under-AVA som ingår i både Sonoma och Napa County och det svala, havsnära klimatet har gjort området populärt för druvsorter som pinot noir och chardonnay. Här odlas också druvor för mousserande viner.
En som tidigt förstod potentialen i Carneros var Larry Hyde som 1979 planterade sina första stockar här. Främst var
han fokuserad på chardonnay och idag är Hyde Vineyards leverantör till några av de allra främsta vinerierna i området, bland dem Hyde de Villaine som startade sin verksamhet år 2000.
Aubert de Villaine, delägare och vinmakare på Domaine de la Romanée-Conti, är gift med Larry Hydes kusin Pamela och tillsammans driver paret A& P de Villaine i Bouzeron i Bourgogne. Larry Hyde har varit där ett flertal tillfällen och till slut föddes idén om ett samarbete i Napa. Vineriet Hyde de Villaine ligger oansenligt strax utanför staden Napa och kan bokstavligen kallas ett garagevineri. Inuti ”garaget” ligger dock några av områdets finaste och exklusivaste viner av chardonnay, pinot noir, syrah och cabernet i fat, cementkärl och tankar. Med de svalodlade druvorna från Hydes vingårdar i Carneros sker vinmakningen enligt burgundisk modell.
– Ingen omdragning, inga tillsatser av syra eller annat. Bara skörd i rätt tid och försiktig vinifikation och lagring, berättar vinmakaren Guillaume Boudet samtidigt som han häller upp några glas fyllig men finstämd chardonnay delvis jäst i trendriktiga cementägg och lagrad i gamla ekfat.
Han påpekar också att den dimma som kan ligga kvar långt in på dagen längre upp i dalen alltid försvinner från Carneros redan vid tio på förmiddagen.
– Havsvinden blåser undan dimman och ger en särskild renhet till druvorna.
Klonerna av de olika druvsorterna är direkt ”importerade” från Frankrike. Chardonnay och pinot noir från Bourgognes bästa gårdar och syrah från Hermitage och Côte Rôtie. Medan pinot noirvinerna är extremt svåra att få tag på rekommenderas chardonnayerna och det finfina Californio Syrah. Belle Cousine är en bordeauxblend som vissa år domineras av merlot, andra år av cabernet sauvignon. Druvorna till det vinet kommer från Carneros östra sida.
Vi lämnar Hyde de Villaine och rör oss åter in i dalen. Norrut kör vi förbi Yountville och stora spelare som Robert Mondavi och Opus One med sitt rymdskeppslika vineri, till hälften gömt under mark. I Rutherford hinner vi med ett lunchstopp med mexikansk burrito innan vi svänger höger in mot Frog’s Leap.
Vi befinner oss i AVA Rutherford som går rakt över dalen från väster till öster. Här möter vi ägaren själv, John Williams, som är en av dalens verkliga personligheter. Williams har inga problem att kritisera pengastinna grannars kemiskt besprutade odlingar, samtidigt är han full av värme gentemot såväl sina besökare, som sina vinrankor och sin hund.
Tillsammans med Larry Turley, som nu driver vineri under eget namn, startades på 1970-talet verksamheten på en före detta grodfarm som ägdes av Turley. Parallellt jobbade Williams på Stag’s Leap Wine Cellars och råkade vara den som buteljerade årgång 73, den årgång som skulle komma att ta hem förstaplatsen i ”The Judgement of Paris” och sätta Napa Valley på världsvinkartan. För Stag’s Leap är – som man brukar säga – resten historia. För John Williams och Larry Turley var det bara början på historien om sitt vineri som de, med sin speciella humor, döpte till Frog’s Leap. Det tog dock några svängar till innan den första riktiga årgången buteljerades i början av 1980-talet.
John Williams intresse för ekologisk odling gjorde Frog’s Leap till ett av de första ekologiska vinerierna i slutet av 80-talet. På den tiden köptes alla druvor in från olika odlare, men när sedan Larry Turley hoppade av projektet flyttade Williams, vars företag nu blivit en familjeangelägenhet, till den röda ladan i Rutherford – än idag ett tydligt landmärke på vineriet.
Med viner som ”Leapfrögmilch” och ”Frogenbeerenauslese” förstår man någorlunda John Williams avslappnade inställning till en i övrigt ganska snobbig bransch. Samtidigt är han oerhört noga med att följa sin övertygelse. Idag har Frog’s Leap dels egna vingårdar, dels arrenderar man mark och köper från kontrakterade odlare. Viktigt är att allt odlas ekologiskt och hållbart, samt att inget konstbevattnas.
– Nej, vi vill få ner rötterna djupt i marken. På så sätt blir det mindre sjukdomar.
Rankorna är luftigt uppbundna i traditionell Napa-stil högt över marken och står i rader som ger ordentlig luftgenomströmning. Dessutom är marken täckt av olika blommor och örter.
– Örternas rötter perforerar jorden och ger den syre och näringsämnen. Dessutom har vi egen kompost som blir till bra gödsel. En vinranka måste få information från sin omvärld
om hur den ska växa. Det får den inte om du dödar alla växter, insekter och djur i dess närhet, säger han och pekar på grannens Roundup-bruna jord under rankorna.
Inte heller räds John Williams vinterns regn. Hans stockar är tåliga, menar han, och han tycker att ”man måste lyssna på sina vinrankor och inte, genom konstbevattning, tvinga i dem vatten om de inte är törstiga”. Kanske är det fuktiga vädret värre för all sallad och kål som växer i köksträdgården intill vineriet. – Haha, ja. Vi har fler trädgårdsmästare än säljare här … Säger John Williams innan vi slår oss ner i den, i gammal stil, nybyggda ”villan” där gäster tas emot. Här smakar vi tidigt skördad chardonnay, och field blends (där flera druvsorter skördas och vinifieras tillsammans) med zinfandel som bas. Båda är ”tekniker” som ska ge vinerna fräschör och elegans istället för tyngd och hög alkohol. En häftig upplevelse är en 30 år gammal zinfandel som fortfarande har massor kvar att erbjuda. Precis som John Williams verkar ha efter sina 40 år som vinmakare i Napa Valley.
Ett par svala men soliga dagar är över. Morgonen efter besöket på Frog’s Leap regnar det igen, men vad marknadsfolket än säger så känns det bra. Åtminstone för de vinmakare som har koll på sin jord och lyssnar på sina vinrankor.
” Man måste lyssna på sina vinrankor och inte, genom konstbevattning, tvinga i dem vatten om de inte är törstiga.”