LIGURISKA LÄCKERHETER
Rossese och pigato – det är inte många som smakat vinerna av dessa druvor. Gourmets Anders Melldén begav sig till västra Ligurien för att upptäcka några av Italiens bäst bevarade vinhemligheter.
Den lite hemliga vinregionen i nordvästra Italien är rik på rara druvor.
Resan från den lilla välmående kuststaden Bordighera går på bara 20 minuter upp längs den just nu nästan uttorkade floden Nervia till Dolceaqua. Stadens gamla del, ”Terra”, är som en borg runt slottet Doria, och innanför murarna bor och lever folk fortfarande. En promenad över den månformade stenbron, avbildad av bland annat Monet, och jag står mitt i en modern medeltidsvärld där kläder hänger på tork från små balkonger och fönster medan stadsbor och turister dricker kaffe på någon av de få kaffebarerna. Här inne har även Dolceaquas vinkoperativ Maixei sin butik, och gamla skyltar vittnar om att det lokala rossese-vinet åtminstone förr har förvarats i flera av källarlokalerna.
I den nyare delen av staden ligger ett par riktigt bra restauranger och en vinbutik med traktens alla godsaker på hyllorna. Rossese di Dolceaqua är namnet på både vinet och det ursprungsklassificerade området, som består av två dalar här i Liguriens västra del nära den franska gränsen. Rossese är en rödvinsdruva som ger relativt lätta men fint parfymerade viner. På den franska sidan lär druvan tibouren ha samma DNA, men italienarna hävdar förstås att rossese genom åren vuxit sig till en helt egen variant.
Den lilla odlingsarealen till trots, Rossese di Dolceaqua borde ha de perfekta karaktärsdragen för att kunna bli riktiga kioskvältare i dagens finkänsliga smaktrend. Vinerna hamnar smakmässigt i samma familj som de av gamay, pinot noir, nebbiolo och nerello mascalese om bara fathantering och extraktion är försiktigt hållna. På exportmarknaden ser man dock inte mycket av dessa viner, och på Systembolaget finns i skrivande stund inga alls. Vingårdarna är små och mycket av vinet säljs lokalt och på kuststä- dernas restauranger, och faktum är att intresset för att odla druvan varit på nedgång fram till de senaste åren då ett antal duktiga producenter dykt upp.
EN AV DE BÄSTA ÄR Ka’ Manciné med unge vinmakaren Maurizio Anfosso. Högt uppe på en slingring bergsväg i Dolceaquas parallella dal, där huvudbyn heter Soldano, ligger hans lilla vineri under bostadshuset.
Anfosso är född och uppvuxen här. Hans farfar odlade vin, medan hans egen far inte hade samma intresse. Maurizio Anfosso lämnade dock en påbörjad säljarkarriär för att istället satsa på vinet.
” Nu börjar intresset för rossese bli större, men det är fortfarande en mycket liten produktion som årligen lämnar området.”
– Nu börjar intresset för rossese bli större, men det är fortfarande en mycket liten produktion som årligen lämnar området.
Firman har endast tre hektar rossese fördelat på två vingårdar med högsta anseende: Galeae och Beragna belägna uppåt 450 meter över havet. Sistnämnda har kalkrik jord och ger mycket expressiva, läckert parfymerade viner redan som unga. Galeaes röda lerjord ger däremot mer koncentration och aningen dovare tongångar. Ett av Galeae-vinerna, Angé, får vila åtta månader i fat, i övrigt är det enbart ståltank som gäller.
Vinerna från båda vingårdarna har tydliga medelhavs-
” Det viktigaste för att rossese-vinet ska bli riktigt bra är havsvinden. Vi befinner oss i en smal dal med sol och hetta. Havsvinden ger svalka till vinrankorna.”
toner i form av det som på franska kallas garrigue från den karaktäristiska låga buskvegetationens örtkryddiga dofter, tillsammans med nästintill havssmakande sälta.
– Det viktigaste för att rossese-vinet ska bli riktigt bra är havsvinden. Vi befinner oss i en smal dal med sol och hetta. Havsvinden ger svalka till vinrankorna, säger Maurizio.
Förutom de röda vinerna gör Ka’ Manciné också ett mörkt rosévin av rossese samt ett vitt vin kallat Tabaka, efter den lokala gröna druvsort han hittat i vingården.
– Den har varit försvunnen sedan 1950-talet, men jag hittade några rankor på en halv hektar. Det häftiga är att den klarar att växa på oympade stockar. Jag gör vinet sedan 2011 i lite gammaldags stil, med 24 timmars urlakning av druvskalen före pressning.
Totalt blir det blott drygt tusen flaskor om året, men Anfosso tycker att det är roligare att göra denna lilla lokala specialitet än ännu ett liguriskt vermentino-vin.
VERMENTINO ÄR ANNARS den mest välkända druvan från den här delen av Ligurien. Det vita aromatiska vinet serveras både som aperitif och till fiskrätterna på de lokala restaurangerna. När druvorna tillåtits växa en bit upp, i mineralrik jord, kan slutresultatet bli mer intressant än bara fruktigt och lättdrucket.
Durin ligger i Ortovero nära kuststaden Albenga. Ur-
sprungsområdet heter Riviera Ligure di Ponente, och här ligger fokus på vitt vin. Den skönt avslappnade stämningen i vineriet återspeglas på vinmakarduon och äkta paret Antonio och Laura Basso – han en lite trulig men passionerad vinmakare, hon utåtriktad och både sköter om besöken på vineriet och tar emot gäster till parets närliggande uthyrningslägenhet. Namnet Durin kommer av gammelfarfar Izidoro, som helt enkelt kallades Durin, något som sedan följt sönerna i nedstigande led.
Antonio skulle egentligen ha blivit läkare, men när hans far plötsligt insjuknade bestämde han sig för att ta över släktgården och plantera vinrankor istället för de persikoträd som hittills varit huvudnäringen. Satsningen lär inte ha mottagits så väl av Antonios mor, som vant sig vid hur hennes äldre barn valt framgångsrika karriärer i staden, men numera känner hon stolthet inför yngste sonens livsverk.
Durin är, för området, ganska stort. 16 hektar är fördelat på hela 230 små vingårdslotter i fyra byar från 60 till 650 meter över havet. Terrassodlingar är det vanliga, och vissa av dem är synnerligen svårarbetade, berättar Laura Basso, som pluggade juridik innan hon gifte in sig i vingårdsprojektet.
VERMENTINO OCH LOKALA druvsorten pigato är specialiteterna hos Durin. Vita viner, alltså, där ett par vingårdsbetecknade varianter av båda druvsorterna sticker ut som särskilt intressanta. Durin var också först i Ligurien med mousserande vin enligt den traditionella metoden.
– Vi testade oss fram i nästan 30 år innan vi var nöjda. Det var svårt att nå ordentlig syra, men till slut kunde vi välja ut några vingårdslägen som funkade. Vinet görs av pigato och lagras tre år i några närliggande grottor, säger Laura och häller upp de friska och aromatiska bubblorna.
Rött vin görs också, och såsom längre västerut är det rossese-druvan som används. Stilen är emellertid både lättare och mjukare än vinerna från Dolceaqua. Granaccia är det lokala namnet på grenache och ger lite fylligare, kryddigare vin än rossese, medan ormeasco är det lokala namnet
på dolcetto, som ger ordentligt fruktiga viner. Av druvan gör Durin både ett torrt rött vin och ett häftigt sött av torkade druvor.
– Det är en utmaning, eftersom druvan har ganska tunna skal, förklarar Laura. Det fungerar bara ungefär vart femte år.
Även en liten mängd pigato-druvor torkas till ett så kallat passitovin, och de båda söta specialiteterna är häftiga vinupplevelser där syra och frukt på ett fint sätt kompletterar sötman och avslutar provningen av Durins breda portfölj.
BARA NÅGRA KILOMETER bort ligger familjen Brunas lilla vineri. Jag möts av Francesca Bruna, vars far lyfte den då bortglömda pigato-druvan till nya höjder på 1970-talet. Idag driver Francesca vineriet tillsammans med systern Annamaria. Maken Roberto är före detta grafisk designer som efter giftermålet fick sadla om till vinmakare, och systersonen Alessio sitter med när vi provar vinerna, eftersom han ska lära sig ta hand om de allt fler nyfikna besökarna.
Roberto kommer direkt från vingårdarna, där man just nu har stora problem med grävling och vildsvin.
– Alla vingårdar i den här delen av Ligurien ligger i skogsområden, så det är svårt att hålla viltet ute, berättar han lätt uppgivet och fortsätter: Eftersom alla vingårdar också är terrasserade är de svåra att hägna in.
Familjen Bruna menar att man befinner sig mitt i den bästa dalen för pigato, som egentligen är en variant av vermentino-druvan. Namnet pigato (”prickig”) har den fått för att den blir svartprickig när den är fullmogen. Till skillnad från vermentino är den inte så parfymerad i sin doft och smak, utan har mer toner av granny smith-äpplen och mineral när exemplen är riktigt goda. Och det är de hos Bruna. Med något års mognad kan de till och med misstas för riesling med sin lilla petroleumton.
– Här uppe har vi bra vind och kalla nätter som ger hög syra i vinerna. Den kalkblandade lerjorden hjälper också till, förklarar Francesca och häller upp senaste årgången av Majé, som är det lokala namnet på stenmurarna som håller uppe terrassodlingarna.
”Alla vingårdar i den här delen av Ligurien ligger i skogsområden, så det är svårt att hålla viltet ute, berättar han lätt uppgivet.”
Friskhet och nästintill en liten angenäm sälta känns i smaken på pigato-vinerna, och vingårdsbetecknade Le Russighine bjuder på ytterligare komplexitet. Från samma vingård kommer också toppvinet U Baccan, där de utvalda rankornas ålder är minst 50 år. Vinet, vars namn betyder ”chefen” och hänvisar till pappa Riccardo som fortfarande är högst delaktig i produktionen, har jäst och lagrats i stora fat av akacia. I det nyupphällda vinet känns faten tydligt, men med lite tid kommer en komplexare frukt och nötighet som inte liknar mycket annat. En häftig vinupplevelse som bör ligga till sig ett par år i källaren.
Även hos Bruna görs ett par röda viner av bland annat granaccia och rossese. Sistnämnda har bara fått tre dygns skalkontakt och påminner mer om en clairet än ett rött vin. Doftoch smaknoterna finns dock på plats, och det lätta, eleganta vinet serverar Francesca Bruna helst kylt till en fiskgryta.
Uttalandet fungerar som aptitretare inför en fantastisk lunch som jag intar strax utanför Ortovero på krogen Grani de Pepe. För som vanligt i Italien – var man än råkar befinna sig är det aldrig långt till en riktigt bra restaurang, inte heller i Ligurien. Och kan bara de liguriska vinerna nu nå bråkdelen av den spridning maten gjort över världen borde framgången vara ett faktum.