Flyt för rhô­ne

Lugnt och ma­je­stä­tiskt gli­der de frans­ka om­rå­de­na runt Rhô­ne fram som ett av lan­dets mest in­tres­san­ta vin­di­strikt.

Gourmet - - INNEHÅLL NR 1 - Text och fo­to: ANDERS MELLDÉN

Ö sregn i Avig­non. In­ne på re­stau­rang­en bör­jar vi med en tall­rik ny­gra­ti­ne­ra­de snig­lar och ett glas rött från Vac­quey­ras. Vit­lö­ken och smö­ret gör sig per­fekt med det fruk­ti­ga men kryd­di­ga vi­net – krång­li­ga­re än så här be­hö­ver det lik­som in­te va­ra. Vi be­fin­ner oss i söd­ra Rhô­ne­da­lens hjär­ta, och vi­net finns runt om oss, över­allt. God mat finns det ock­så, och all­ra bäst blir det när ma­ten tillåts va­ra en­kel, tra­di­tio­nell och ru­stik. Det är då vi­ner­na får spe­la första­fi­ol. Som sagt, vin finns över­allt, och den här gång­en står det rö­da i fo­kus (det vi­ta Rhô­ne lä­ser du om i Gour­met nr 4, 2017). Hös­ten har sla­git till och vin­går­dar­nas fär­ger är vac­kert oran­gerö­da när den grå him­len spric­ker upp och vi be­ger oss mot just Vac­quey­ras och fa­mil­jeäg­da vin­går­den Mon­ti­ri­us. Bio­dy­na­misk od­ling är det som se­dan 20 år till­ba­ka gäl­ler för fa­mil­jen Sau­rels 58 hek­tar vin­går­dar, som är sprid­da över Vac­quey­ras, Gi­gon­das och Cô­tes du Rhô­ne.

På upp­far­ten möts vi av Christine Sau­rel, som be­rät­tar om hur hon och ma­ken Eric bör­ja­de med bio­dy­na­misk od- ling re­dan i mit­ten av 1990-ta­let. Vi ser ut över pla­tån i slu­tet av Vac­quey­ras mot den kan­ti­ga si­lu­et­ten av ber­get Mont­mi­rail i Gi­gon­das. Den lå­ga ve­ge­ta­tio­nen, gar­ri­gue, som sät­ter sin prä­gel på vi­ner­na bre­der ut sig över land­ska­pet.

– Erics far slu­ta­de an­vän­da ke­mis­ka be­kämp­nings­me­del re­dan 1980, men ef­tersom dru­vor­na då gick till ett koo­pe­ra­tiv blan­da­des de med and­ra dru­vor, be­rät­tar Christine.

När Eric och Christine kom in i fa­mil­je­fö­re­ta­get bygg­de koo­pe­ra­ti­vet ett se­pa­rat vi­ne­ri för de eko­lo­gis­ka dru­vor­na, men Sau­rels kän­de än­då att de vil­le sat­sa på en helt egen verk­sam­het, nå­got som blev re­a­li­tet 2002. Att det blev bio­dy­na­misk od­ling be­rod­de dock på helt and­ra om­stän­dig­he­ter. 1989 fick de dot­tern Jus­ti­ne, som föd­des med häl­so­pro­blem. Lös­ning­en, ef­ter att ha tes­tat det mesta, blev ho­me­o­pa­ti. Ef­ter att ha lagt om he­la fa­mil­jens lev­nads­möns­ter föll det sig na­tur­ligt att även läg­ga om ar­be­tet i vin­går­den.

Nam­net på det nya fa­mil­je­fö­re­ta­get blev Mon­ti­ri­us, vil­ket är en sam­man­sätt­ning av bok­stä­ver från de tre bar­nen, Ma­non, Ma­ri­us och Jus­ti­ne. Jus­ti­ne mö­ter vi ne­re i käl­la­ren, där hon och Eric job­bar för fullt med om­drag­ning av vi­ner från jäs­tan­kar­na.

– Vi job­bar en­bart med ce­ment­tan­kar, sä­ger Christine Lau­rel, som me­nar att det är ett ma­te­ri­al som är när­ma­re dru­vor­nas växt­plats än ex­em­pel­vis stål.

Sam­ti­digt sker en stän­dig ut­veck­ling av tek­ni­ker och vinsti­lar. Ny­fi­ken­he­ten är up­pen­bar, nå­got som speg­lar sig i att nya vin­gårds­lä­gen köpts in och i den häf­ti­ga se­rie vi­ner som pro­du­ce­ras.

– På Mon­ti­ri­us är ing­et skri­vet i sten, sä­ger Jus­ti­ne Lau­rel och ler, sam­ti­digt som hon och pap­pan tjaf­sar vi­da­re li­te vän­skap­ligt om nå­got nytt pro­jekt i käl­la­ren. Vi re­ser vi­da­re, och på and­ra si­dan Mont­mi­rail mö­ter jag Yves Gras, som på sin egen­dom San­ta Duc in­te hel­ler räds att pro­va nya och ny­gam­la tek­ni­ker. – Jag har kas­tat ut små fat till för­mån för sto­ra, be­rät­tar han när vi tar trap­pan ner i käl­la­ren, och fort­sät­ter: Och jag har köpt in ett an­tal am­fo­ror från Ita­li­en – de an­das som fat men ger ing­en ek­ka­rak­tär.

Det ly­ser i ögo­nen på ho­nom när han klätt­rar upp för att häm­ta ett smak­prov ur en 800 li­ter stor am­fo­ra. Yves Gras be­rät­tar att det fram­för allt är vin av mour­vèd­re och sy­rah som trivs i am­fo­ror­na, där de får vi­la un­der nio må­na­der.

Re­sul­ta­tet blir av­run­dad mog­nad ut­an ekens kryd­dig­het, en vin­stil som många som­me­li­e­rer och vi­näls­ka­re ef­ter­frå­gar allt­mer.

Förs­ta bygg­na­den på San­ta Duc är från 1874. Yves Gras är fem­te ge­ne­ra­tio­nen och tog över 1985. Han od­lar eko­lo­giskt och har åt­ta oli­ka lä­gen in­om Gi­gon­das men gör även vin från Châ­teau­neuf-du-Pâpe se­dan 2010.

– Det var en ut­ma­ning som loc­ka­de – att gö­ra gre­nache­vin med helt and­ra för­ut­sätt­ning­ar. I Châ­teau­neuf blir vi­ner­na li­te mer ”bur­gun­dis­ka” i sti­len, här i Gi­gon­das väx­er dru­van dels vid sin nord­li­ga gräns, dels på hög höjd i re­la­tivt svalt kli­mat, vil­ket ger en li­te ru­sti­ka­re ka­rak­tär.

Ja, den lil­la byn Gi­gon­das är verk­li­gen en söm­nig li­ten ju­vel vid Mont­mi­rails slutt­ning. I byns cent­rum bor ba­ra 80 per­so­ner, och kom­mu­nen har 590 in­vå­na­re. Än­då finns to­talt cir­ka 1 250 hek­tar vin­går­dar.

Till­sam­mans med vin­ma­ka­ren Pi­er­re Ama­di­eu in­tar vi lunch på L’Ousta­let mitt i byn. Hans vi­ner mat­chas av den li­te för­fi­na­de ver­sio­nen av lo­ka­la spe­ci­a­li­te­ter som kryd­das med pro­ven­sals­ka och syd­rhons­ka ör­ter. Vid ett av bor­den bred­vid stö­ter vi på Lou­is Bar­roul på Châ­teau de Saint Cos­me, en an­nan Gi­gon­das-pro­du­cent vars vi­ner är po­pu­lä­ra på

den svens­ka mark­na­den. Ett ef­ter­mid­dags­be­sök hos ho­nom, med en tur upp till vin­går­dar­na runt Saint Cos­mes ka­pell från 1100-ta­let, blir där­för en per­fekt av­slut­ning på da­gen.

Om söd­ra Rhô­nes land­skap är böl­jan­de be­ta­gan­de är nor­ra Rhô­ne desto mer dra­ma­tiskt – sär­skilt ju när­ma­re Lyon man kom­mer. Störst vin­gårds­a­re­al här har Cro­zesHer­mi­tage med drygt 1 500 hek­tar, att jäm­fö­ra med ”kär­nan” i sam­ma om­rå­de, Her­mi­tage, med 136 hek­tar. När den nya da­gen ran­das star­tar vi dock i Cor­nas, un­ge­fär li­ka stort som Her­mi­tage men be­tyd­ligt mer ru­ralt och mind­re känt.

På väst­ra si­dan av Rhô­ne lig­ger de bran­ta vin­gårds­lä­ge­na med byn Cor­nas ne­re i da­len. Ef­ter da­gar­na med regn bry­ter so­lens strå­lar änt­li­gen ge­nom mol­nen. Först högst up­pe på de högs­ta punk­ter­na, 390 me­ter över ha­vet, där­ef­ter än­da ner i den ny­vak­na­de byn. Sy­rah är en­da tillåt­na druvsort här, och of­ta är vin­ran­kor­na or­dent­ligt gam­la. Ler­blan­dad gra­nit är jord­må­nen som ger de mörk­rö­da, sy­ra­ri­ka och läck­ra vi­ner­na.

Strax norr om Cor­nas hit­tar vi de än­nu bran­ta­re slutt­ning­ar­na i Saint-Jo­seph. Om­rå­det sträc­ker sig he­la fem mil norrut längs den väst­ra si­dan, och man od­lar gär­na i an­ti­ka ter­ras­ser. Även om vitt vin görs är hu­vud­de­len rött. Ingre­di­ens är hu­vud­sak­li­gen sy­rah, men man får blan­da in 10 pro­cent vitvins­dru­vor i de rö­da vi­ner­na.

Vi mö­ter Jérô­me Courso­don och hans dot­ter på en av de högst be­läg­na vin­gårds­vä­gar­na som sling­rar sig längs med bran­ten längst sö­derut i Saint-Jo­seph. Det gra­ni­tri­ka gru­set på vägen har en sträng med gräs i mit­ten – här krävs fyr­hjuls­drift och ter­räng­gå­en­de for­don. Och to­tal av­sak­nad av svin­del. Jero­mes fa­milj var pi­on­jä­rer i om­rå­det, långt in­nan ap­pel­la­tio­nen fick sitt namn. Far­far Gusta­ve Courso­don le­ve­re­ra­de si­na vi­ner di­rekt från fat till re­stau­rang­er­na

” Sy­rah är en­da tillåt­na druvsort här, och of­ta är vin­ran­kor­na or­dent­ligt gam­la. Ler­blan­dad gra­nit är jord­må­nen som ger de mörk­rö­da, sy­ra­ri­ka och läck­ra vi­ner­na.”

i Lyon och var även borg­mäs­ta­re i när­be­läg­na sta­den Mau­ves. Nu­me­ra har Jérô­me sat­sat på en för­sik­tig mo­der­ni­se­ring av det lil­la vi­ne­ri­et, och fi­lo­so­fin är att gö­ra så myc­ket som möj­ligt i de nästin­till otill­gäng­li­ga vin­går­dar­na och så li­te som möj­ligt i vi­ne­ri­et. Smak­ri­ka men de­li­ka­ta vi­ner från någ­ra av om­rå­dets bäs­ta vin­gårds­lä­gen är re­sul­ta­tet.

Mitt emot Saint Jo­seph,

på and­ra si­dan flo­den, tor­nar sig en av vin­värl­dens mest be­röm­da kul­lar upp. Her­mi­tage fick sitt namn ef­ter att kors­fa­ra­ren Hen­ri Gas­pard de Stérim­berg tog sin till­flykt hit på 1200-ta­let ef­ter att ha trött­nat på blod­ba­den. Som ere­mit sköt­te han om vin­går­dar­na, och vi­ner­na från Her­mi­tage har va­rit fa­vo­ri­ter hos så­väl rys­ka tsa­rer som frans­ka kung­ar. Be­teck­ning­en Her­mi­tage spred sig till vin­ma­ka­re på and­ra si­dan jord­klo­tet och an­vän­des för vi­ner i ex­em­pel­vis bå­de Austra­li­en och Syd­af­ri­ka. Her­mi­tage namn­skyd­da­des dock ge­nom ap­pel­la­tions­sta­tus 1937.

Me­dan ”krans”-ap­pel­la­tio­nen Cro­zes-Her­mi­tage främst har od­ling­ar på platt mark är Her­mi­ta­ge­kul­lens jord­mån ste­nig med gra­nit, gnejs och skif­fer, och va­ri­a­tions­ri­ke­do­men gör att oli­ka lä­gen bru­kar anges på eti­ket­ten. Sol­ex­po­ne­ring­en är god, vil­ket ger li­te kraft­ful­la­re och ge­ne­rö­sa­re vi­ner än ap­pel­la­tio­ner­na runt om­kring. Var­je stör­re Rhô­ne­vin­hus med själ­vakt­ning har för­stås sin del av Her­mi­tage, och när vi be­fin­ner oss högst up­pe vid det lil­la ka­pel­let, som idag är ett väl­känt land­mär­ke, ser vi Cha­pou­ti­ers ar­bets­häst plö­ja jor­den i de­ras vin­gård sam­ti­digt som vi nju­ter av den kla­ra ut­sik­ten över Ja­bou­lets ”La Cha­pel­le”. Ne­re vid flo­den lig­ger sta­den Tain-l’Her­mi­tage, som bland an­nat hu­se­rar fle­ra bra re­stau­rang­er och världs­be­röm­da cho­klad­fa­bri­ken Val­r­ho­na.

In­hand­lar någ­ra cho­kla­dö­ver­drag­na mand­lar in­nan det är dags att åka vi­da­re norrut. Det är in­te sär­skilt svårt att för­äls­ka sig i vin­om­rå­den som Gi­gon­das, Cor­nas och Sain­tJo­seph. De ap­pel­la­tio­ner som ham­nar i skug­gan av si­na mer kän­da gran­nar är of­ta öd­mju­ka­re och mer in­bju­dan­de, egen­ska­per som gäl­ler bå­de vin­ma­kar­na och de­ras vi­ner. I Cô­te-Rô­tie, längst norrut i Rhô­ne, sam­man­strå­lar dock öd­mjuk­het med kän­dis­skap. Ap­pel­la­tio­nen är 276 hek­tar stor och den ab­so­lut bran­tas­te i he­la da­len – här kan lut­ning­en tan­ge­ra 60 gra­der.

Mor­go­nen bju­der åter

på regn, men i Gui­gals ståt­li­ga käl­la­re gör det in­te sär­skilt myc­ket. Visst har det­ta hus vux­it nå­got enormt se­dan det grun­da­des av Eti­en­ne Gui­gal 1946 i byn Am­pu­is, men kva­li­tets­stäm­peln sit­ter än­då berg­fast. To­talt gjor­de Eti­en­ne 67 skör­dar i Cô­te-Rô­tie och var högst in­vol­ve­rad i att sät­ta vi­ner­na här­i­från på den mo­der­na vinkar­tan, även om de då re­dan va­rit kän­da i tu­sen­tals år. So­nen Mar­cel tog över på 1960-ta­let, och idag är det hans

son Philip­pe som är egen­do­mens vin­ma­ka­re. Ef­ter di­ver­se upp­köp gör man idag vin från he­la Rhô­ne, och man har he­la tre hek­tar vinkäl­la­re för jäs­tan­kar och fat. I ett av gal­le­ri­er­na pro­var vi ige­nom sto­ra de­lar av port­föl­jen och kan in­te an­nat än få­nigt små­le vid fi­na­len be­stå­en­de av de så kal­la­de ”LaLaLa”-vi­ner­na: de vin­gårds­be­teck­na­de Cô­te-Rô­ti­e­vi­ner­na La Mou­li­ne, La Tur­que och La Lan­don­ne.

Kon­tras­ten gente­mot Do­mai­ne Le­vets lil­la ”hå­lidör­ren”vi­ne­ri i Am­pu­is kan näs­tan in­te va­ra stör­re. Här tar Ag­nès Le­vet, fjär­de ge­ne­ra­tion i fa­mil­je­fö­re­ta­get, emot och le­der oss upp i dal­gång­en mel­lan Cô­te Bru­ne och Cô­te Blon­de. I slu­tet av 1800-ta­let plan­te­ra­des varen­da li­ten le­dig fic­ka i ber­gen, och Ag­nès Le­vet vi­sar si­na olän­di­ga vin­ran­kor på de to­talt fy­ra hek­ta­ren ter­ras­ser. På en av ter­ras­ser­na är en en­da en­sam vin­ran­ka plan­te­rad, en ran­ka som Ag­nès Le­vet rör vid med li­te ex­tra kär­lek.

Här i Cô­te-Rô­tie är skör­den san­ner­li­gen ing­en lek, och även om det som van­ligt finns över­pri­sa­de vi­ner i en så här pass känd ap­pel­la­tion kan jag än­då tyc­ka att de fles­ta av vi­ner­na är bil­li­ga i för­hål­lan­de till det ar­be­te som läggs ner.

I Cô­te-Rô­tie får man ”par­fy­me­ra” de rö­da sy­ra­hvi­ner­na li­te med vitvins­dru­van vi­og­ni­er. Tek­ni­ken öpp­nar upp vi­net med li­te ex­tra blom­mig­het, och när­he­ten till vitvinsap­pel­la­tio­ner som Cond­ri­eu gör att det känns gans­ka na­tur­ligt. Det är dock en tek­nik som in­te al­la vin­ma­ka­re an­vän­der sig av. Ge­ne­rellt har vi­ner­na mörk frukt och svart­peppar­to­ner men även en tyd­lig ”köt­tig­het” och in­slag av färsk to­bak. Lagrings­dug­lig­het finns det ock­så gott om, nå­got som vi­sar sig tyd­ligt vid ett av­slu­tan­de be­sök hos lil­la pro­du­cent­fa­mil­jen Ja­met.

Je­an-Paul Ja­met drar sig näm­li­gen in­te för att lag­ra si­na vi­ner, i bå­de fat och flas­ka, och den kom­plexa sma­ken av 1989:ans års­mo­dell häng­er kvar långt ef­ter att vi ta­git tå­get den kor­ta re­san från Vi­en­ne för att fort­sät­ta nju­ta av Rhô­ne­da­lens vin i den gast­ro­no­mis­ka stor­sta­den Lyon. Men det är en an­nan histo­ria.

Eric och Christine Sau­rel har job­bat eko­lo­giskt och bio­dy­na­miskt i år­tion­den.

So­lens strå­lar tar sig ige­nom mol­nen i Cor­nas.

Jérô­me Courso­don gör bå­de vitt och rött vin från bran­ter­na längst sö­derut i Saint- Jo­seph.

” La Cha­pel­le” högst up­pe på Her­mi­ta­ge­kul­len är ett väl­känt land­mär­ke.

Ovan väns­ter: Ag­nès Le­vet gör fan­tas­tisk sy­rah från sitt hå­lidör­ren-vi­ne­ri i Am­pu­is. Mit­ten: Sär­skilt lätt­ar­be­ta­de är in­te vin­går­dar­na i Cô­te- Rô­tie.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.