Flyt för rhône
Lugnt och majestätiskt glider de franska områdena runt Rhône fram som ett av landets mest intressanta vindistrikt.
Ö sregn i Avignon. Inne på restaurangen börjar vi med en tallrik nygratinerade sniglar och ett glas rött från Vacqueyras. Vitlöken och smöret gör sig perfekt med det fruktiga men kryddiga vinet – krångligare än så här behöver det liksom inte vara. Vi befinner oss i södra Rhônedalens hjärta, och vinet finns runt om oss, överallt. God mat finns det också, och allra bäst blir det när maten tillåts vara enkel, traditionell och rustik. Det är då vinerna får spela förstafiol. Som sagt, vin finns överallt, och den här gången står det röda i fokus (det vita Rhône läser du om i Gourmet nr 4, 2017). Hösten har slagit till och vingårdarnas färger är vackert orangeröda när den grå himlen spricker upp och vi beger oss mot just Vacqueyras och familjeägda vingården Montirius. Biodynamisk odling är det som sedan 20 år tillbaka gäller för familjen Saurels 58 hektar vingårdar, som är spridda över Vacqueyras, Gigondas och Côtes du Rhône.
På uppfarten möts vi av Christine Saurel, som berättar om hur hon och maken Eric började med biodynamisk od- ling redan i mitten av 1990-talet. Vi ser ut över platån i slutet av Vacqueyras mot den kantiga siluetten av berget Montmirail i Gigondas. Den låga vegetationen, garrigue, som sätter sin prägel på vinerna breder ut sig över landskapet.
– Erics far slutade använda kemiska bekämpningsmedel redan 1980, men eftersom druvorna då gick till ett kooperativ blandades de med andra druvor, berättar Christine.
När Eric och Christine kom in i familjeföretaget byggde kooperativet ett separat vineri för de ekologiska druvorna, men Saurels kände ändå att de ville satsa på en helt egen verksamhet, något som blev realitet 2002. Att det blev biodynamisk odling berodde dock på helt andra omständigheter. 1989 fick de dottern Justine, som föddes med hälsoproblem. Lösningen, efter att ha testat det mesta, blev homeopati. Efter att ha lagt om hela familjens levnadsmönster föll det sig naturligt att även lägga om arbetet i vingården.
Namnet på det nya familjeföretaget blev Montirius, vilket är en sammansättning av bokstäver från de tre barnen, Manon, Marius och Justine. Justine möter vi nere i källaren, där hon och Eric jobbar för fullt med omdragning av viner från jästankarna.
– Vi jobbar enbart med cementtankar, säger Christine Laurel, som menar att det är ett material som är närmare druvornas växtplats än exempelvis stål.
Samtidigt sker en ständig utveckling av tekniker och vinstilar. Nyfikenheten är uppenbar, något som speglar sig i att nya vingårdslägen köpts in och i den häftiga serie viner som produceras.
– På Montirius är inget skrivet i sten, säger Justine Laurel och ler, samtidigt som hon och pappan tjafsar vidare lite vänskapligt om något nytt projekt i källaren. Vi reser vidare, och på andra sidan Montmirail möter jag Yves Gras, som på sin egendom Santa Duc inte heller räds att prova nya och nygamla tekniker. – Jag har kastat ut små fat till förmån för stora, berättar han när vi tar trappan ner i källaren, och fortsätter: Och jag har köpt in ett antal amforor från Italien – de andas som fat men ger ingen ekkaraktär.
Det lyser i ögonen på honom när han klättrar upp för att hämta ett smakprov ur en 800 liter stor amfora. Yves Gras berättar att det framför allt är vin av mourvèdre och syrah som trivs i amfororna, där de får vila under nio månader.
Resultatet blir avrundad mognad utan ekens kryddighet, en vinstil som många sommelierer och vinälskare efterfrågar alltmer.
Första byggnaden på Santa Duc är från 1874. Yves Gras är femte generationen och tog över 1985. Han odlar ekologiskt och har åtta olika lägen inom Gigondas men gör även vin från Châteauneuf-du-Pâpe sedan 2010.
– Det var en utmaning som lockade – att göra grenachevin med helt andra förutsättningar. I Châteauneuf blir vinerna lite mer ”burgundiska” i stilen, här i Gigondas växer druvan dels vid sin nordliga gräns, dels på hög höjd i relativt svalt klimat, vilket ger en lite rustikare karaktär.
Ja, den lilla byn Gigondas är verkligen en sömnig liten juvel vid Montmirails sluttning. I byns centrum bor bara 80 personer, och kommunen har 590 invånare. Ändå finns totalt cirka 1 250 hektar vingårdar.
Tillsammans med vinmakaren Pierre Amadieu intar vi lunch på L’Oustalet mitt i byn. Hans viner matchas av den lite förfinade versionen av lokala specialiteter som kryddas med provensalska och sydrhonska örter. Vid ett av borden bredvid stöter vi på Louis Barroul på Château de Saint Cosme, en annan Gigondas-producent vars viner är populära på
den svenska marknaden. Ett eftermiddagsbesök hos honom, med en tur upp till vingårdarna runt Saint Cosmes kapell från 1100-talet, blir därför en perfekt avslutning på dagen.
Om södra Rhônes landskap är böljande betagande är norra Rhône desto mer dramatiskt – särskilt ju närmare Lyon man kommer. Störst vingårdsareal här har CrozesHermitage med drygt 1 500 hektar, att jämföra med ”kärnan” i samma område, Hermitage, med 136 hektar. När den nya dagen randas startar vi dock i Cornas, ungefär lika stort som Hermitage men betydligt mer ruralt och mindre känt.
På västra sidan av Rhône ligger de branta vingårdslägena med byn Cornas nere i dalen. Efter dagarna med regn bryter solens strålar äntligen genom molnen. Först högst uppe på de högsta punkterna, 390 meter över havet, därefter ända ner i den nyvaknade byn. Syrah är enda tillåtna druvsort här, och ofta är vinrankorna ordentligt gamla. Lerblandad granit är jordmånen som ger de mörkröda, syrarika och läckra vinerna.
Strax norr om Cornas hittar vi de ännu brantare sluttningarna i Saint-Joseph. Området sträcker sig hela fem mil norrut längs den västra sidan, och man odlar gärna i antika terrasser. Även om vitt vin görs är huvuddelen rött. Ingrediens är huvudsakligen syrah, men man får blanda in 10 procent vitvinsdruvor i de röda vinerna.
Vi möter Jérôme Coursodon och hans dotter på en av de högst belägna vingårdsvägarna som slingrar sig längs med branten längst söderut i Saint-Joseph. Det granitrika gruset på vägen har en sträng med gräs i mitten – här krävs fyrhjulsdrift och terränggående fordon. Och total avsaknad av svindel. Jeromes familj var pionjärer i området, långt innan appellationen fick sitt namn. Farfar Gustave Coursodon levererade sina viner direkt från fat till restaurangerna
” Syrah är enda tillåtna druvsort här, och ofta är vinrankorna ordentligt gamla. Lerblandad granit är jordmånen som ger de mörkröda, syrarika och läckra vinerna.”
i Lyon och var även borgmästare i närbelägna staden Mauves. Numera har Jérôme satsat på en försiktig modernisering av det lilla vineriet, och filosofin är att göra så mycket som möjligt i de nästintill otillgängliga vingårdarna och så lite som möjligt i vineriet. Smakrika men delikata viner från några av områdets bästa vingårdslägen är resultatet.
Mitt emot Saint Joseph,
på andra sidan floden, tornar sig en av vinvärldens mest berömda kullar upp. Hermitage fick sitt namn efter att korsfararen Henri Gaspard de Stérimberg tog sin tillflykt hit på 1200-talet efter att ha tröttnat på blodbaden. Som eremit skötte han om vingårdarna, och vinerna från Hermitage har varit favoriter hos såväl ryska tsarer som franska kungar. Beteckningen Hermitage spred sig till vinmakare på andra sidan jordklotet och användes för viner i exempelvis både Australien och Sydafrika. Hermitage namnskyddades dock genom appellationsstatus 1937.
Medan ”krans”-appellationen Crozes-Hermitage främst har odlingar på platt mark är Hermitagekullens jordmån stenig med granit, gnejs och skiffer, och variationsrikedomen gör att olika lägen brukar anges på etiketten. Solexponeringen är god, vilket ger lite kraftfullare och generösare viner än appellationerna runt omkring. Varje större Rhônevinhus med självaktning har förstås sin del av Hermitage, och när vi befinner oss högst uppe vid det lilla kapellet, som idag är ett välkänt landmärke, ser vi Chapoutiers arbetshäst plöja jorden i deras vingård samtidigt som vi njuter av den klara utsikten över Jaboulets ”La Chapelle”. Nere vid floden ligger staden Tain-l’Hermitage, som bland annat huserar flera bra restauranger och världsberömda chokladfabriken Valrhona.
Inhandlar några chokladöverdragna mandlar innan det är dags att åka vidare norrut. Det är inte särskilt svårt att förälska sig i vinområden som Gigondas, Cornas och SaintJoseph. De appellationer som hamnar i skuggan av sina mer kända grannar är ofta ödmjukare och mer inbjudande, egenskaper som gäller både vinmakarna och deras viner. I Côte-Rôtie, längst norrut i Rhône, sammanstrålar dock ödmjukhet med kändisskap. Appellationen är 276 hektar stor och den absolut brantaste i hela dalen – här kan lutningen tangera 60 grader.
Morgonen bjuder åter
på regn, men i Guigals ståtliga källare gör det inte särskilt mycket. Visst har detta hus vuxit något enormt sedan det grundades av Etienne Guigal 1946 i byn Ampuis, men kvalitetsstämpeln sitter ändå bergfast. Totalt gjorde Etienne 67 skördar i Côte-Rôtie och var högst involverad i att sätta vinerna härifrån på den moderna vinkartan, även om de då redan varit kända i tusentals år. Sonen Marcel tog över på 1960-talet, och idag är det hans
son Philippe som är egendomens vinmakare. Efter diverse uppköp gör man idag vin från hela Rhône, och man har hela tre hektar vinkällare för jästankar och fat. I ett av gallerierna provar vi igenom stora delar av portföljen och kan inte annat än fånigt småle vid finalen bestående av de så kallade ”LaLaLa”-vinerna: de vingårdsbetecknade Côte-Rôtievinerna La Mouline, La Turque och La Landonne.
Kontrasten gentemot Domaine Levets lilla ”hålidörren”vineri i Ampuis kan nästan inte vara större. Här tar Agnès Levet, fjärde generation i familjeföretaget, emot och leder oss upp i dalgången mellan Côte Brune och Côte Blonde. I slutet av 1800-talet planterades varenda liten ledig ficka i bergen, och Agnès Levet visar sina oländiga vinrankor på de totalt fyra hektaren terrasser. På en av terrasserna är en enda ensam vinranka planterad, en ranka som Agnès Levet rör vid med lite extra kärlek.
Här i Côte-Rôtie är skörden sannerligen ingen lek, och även om det som vanligt finns överprisade viner i en så här pass känd appellation kan jag ändå tycka att de flesta av vinerna är billiga i förhållande till det arbete som läggs ner.
I Côte-Rôtie får man ”parfymera” de röda syrahvinerna lite med vitvinsdruvan viognier. Tekniken öppnar upp vinet med lite extra blommighet, och närheten till vitvinsappellationer som Condrieu gör att det känns ganska naturligt. Det är dock en teknik som inte alla vinmakare använder sig av. Generellt har vinerna mörk frukt och svartpeppartoner men även en tydlig ”köttighet” och inslag av färsk tobak. Lagringsduglighet finns det också gott om, något som visar sig tydligt vid ett avslutande besök hos lilla producentfamiljen Jamet.
Jean-Paul Jamet drar sig nämligen inte för att lagra sina viner, i både fat och flaska, och den komplexa smaken av 1989:ans årsmodell hänger kvar långt efter att vi tagit tåget den korta resan från Vienne för att fortsätta njuta av Rhônedalens vin i den gastronomiska storstaden Lyon. Men det är en annan historia.