GRÄNSLÖST GOD
Nebbiolodruvan är som gjord för att växa i Valtellina djupt inne i de italienska Alperna.
Valtellinas oländiga vingårdar tvingar odlarna att vara uppfinningsrika. Vissa druvor måste till och med hämtas med helikopter. Druvor som dels blir till fyllig sfursat, dels till delikata men strukturerade rödviner – ”alpnebbiolo” när det är som allra bäst.
otorbladens ljud hörs långt innan helikoptern blir synlig intill berget. Snabbt och vant flyger piloten närmare, och ett par hundra meter ner på den extrembranta terrassodlingen förbereder flinka fingrar det prydligt uppställda tornet av plastkorgar fyllda med nyskördade druvor. Nätet som omsluter korgarna har en ögla upptill, och när helikoptern kommer närmare syns vinschvajern som hänger under den. Helikoptern är nu alldeles ovanför korgarna, och mannen på marken får tag i kroken på vajern och hakar i öglan. Efter ett hastigt kommando flyger hela ekipaget iväg längs bergssidan upp till vineriet. Ytterligare några hundra kilo nebbiolodruvor, här med det lokala namnet chiavennasca, är säkrade.
SEPTEMBERSOLEN STEKER I INFERNO – en av de mest kända vingårdarna i Valtellina. Sydläget och den extrembranta, steniga sluttningen har gett vingården dess namn – helvete på italienska. Samtidigt svalkar de friska alpvindarna här uppe. Nedanför ligger staden Sondrio, ovanför oss ligger ett av Nino Negris vinerier. Det lär ha varit just Nino Negri som kom på detta med helikopterskörd. Kostnaderna för alla vingårdsarbetare som fullastade skulle klättra upp och ner i vingården blev allt högre, samtidigt som det tog tid att få in druvorna. Att istället hyra ett par helikoptrar som gjorde jobbet blev billigare och gick betydligt snabbare. Men miljön då? undrar jag.
– På andra vingårdar kör man runt med bilar eller lastbilar, så den korta tid helikoptrarna är ute blir det inte särskilt stor skillnad i miljöpåverkan, försäkrar Casimiro Maule när vi promenerar längs bergssidan.
Maule är oenolog och vd hos Nino Negri, som ägs av den italienska vingruppen GIV. Han är också en av Italiens stora personligheter i vinnäringen och har varit på Nino Negri sedan 1971, och har alltså mer än 40 årgångar bakom sig. Han må vara född i Trentino men är för de allra flesta förknippad med Valtellina i Lombardiet. Han var ordförande i konsortiet för regionens vinmakare när Valtellina tilldelades sina två DOCG, Italiens högsta ursprungsklassificering, och har bland annat utsetts till Winemaker of the Year av Gambero Rosso. Idag är
”På andra vingårdar kör man runt med bilar eller lastbilar, så den korta tid helikoptrarna är ute blir det inte särskilt stor skillnad i miljöpåverkan.” Casimiro Maule
även hans dotter Sara högst involverad i företaget, framför allt inriktad på att sprida vinhusets, och regionens, namn ut på exportmarknaden. Vineriet, det största i Valtellina, känns därför i mångt och mycket som ett familjeföretag.
Nino Negri äger mark i de flesta av Valtellinas lägen och underregioner, och medan Inferno är den mest oländiga och därför ökända är Sassella kanske den mest kända. Sassella är uppkallad efter kyrkan som ligger i vingården, och här delar dalens vinmakare på 114 hektar, medan Inferno bara är knappt hälften så stor.
Grumello är namnet på läget intill Inferno, och namnet kommer från det 1200-talsslott som blickar ut över dalen. Även här är det branta terrassodlingar som gäller, och höjden över havet ligger på runt 450 meter. Förutom de tre redan nämnda under- regionerna finns även lilla Maroggia och det något större och, i sammanhanget, aningen flackare Valgella.
HELA VALTELLINAS VINOMRÅDE är ungefär 850 hektar stort, och främst är rankorna planterade på sydsluttningarna intill Alperna. Jordmånen är mer sand och gammal flodbotten i dalen och granit och kisel högre upp. Vintrarna är kalla och snöiga, men dalens mikroklimat under sommarmånaderna är ypperligt. För att ytterligare förstärka detta har 2 500 kilometer terrasser byggts upp underårhundraden, vilket gör området till det i Italien med mest sammanlagd terrassodlingsyta. De branta vingårdarna har alltid va riten utmaning förvingårds arbetarna, och de tär förstås bara
”De branta” vingårdarna De branta vingårdarna har alltid va riten utmaning har för all tidvingårds arbetarna, va riten utmaning och förde tär förstås bara vingårds arbetarna, på senare år några och producenter de tär med stora förstås ekonomiska bara på senare muskler år har några kunnat producenter använda sig med av stora helikopter .” ekonomiska muskler har kunnat använda sig av helikopter.”
på senare år några producenter med stora ekonomiska muskler har kunnat använda sig av helikopter. Linbanor som fraktar druvorna upp och ner är ett alternativ som syns på många platser, exempelvis hos den lilla kvalitetsproducenten ArPePe.
Förutom det röda Valtellinavinet görs sedan länge också en variant av torkade druvor. Den så kallade appassimentotekniken är och har varit vanlig i hela norra Italien, och även om den gjorts mest känd av producenterna i Valpolicella har Valtellinas variant faktiskt haft högsta ursprungsstatus, DOCG, sedan 2003, flera år före Amarone. Sforzato på italienska, eller Sfursat på den lokala dialekten, betyder ungefär ”tvingad” eller ”ansträngd” och är beteckningen för dessa viner.
I området finns både gamla traditionella ”fruttai” och mer moderna ventilerade lager. Fruttai är platser där frukten, det vill säga druvorna, förvaras. Idag är det också här inne som druvorna torkas. Utvalda nebbiolodruvor skördas vid perfekt mognad för att sedan torkas långsamt.
– Klasarna ska inte vara alltför täta; då kan mögel uppstå, förklarar Casimiro Maule när vi står i en av Nino Negris fruttai.
Här inne är det väl ventilerat, och extra fläktar kan sättas igång om väderleken är fuktig. Vita plastbackar rymmer druvklasarna som precis påbörjat sin långa appassimentoresa till att bli antingen vinet Carlo Negri Sfursat di Valtellina eller 5 Stelle Sfursat di Valtellina. Det sistnämnda görs enbart vid de mest gynnsamma årgångarna och hör till Valtellinas riktiga kultviner.
Under tre månader ligger druvorna här, och under torkti-
den förlorar de mellan 30 och 40 procent av sin vikt, främst i form av vatten. I början av december tillåts producenterna avsluta torkningen och pressa de koncentrerade druvorna, men vissa vinmakare låter torkningen pågå ytterligare en tid. Långsam jäsning med lång urlakning av skalen ger slutligen ett torrt och mycket fylligt rödvin med minst 14 procent alkohol, ofta mer.
Även om Sfursat blivit en av Valtellinas verkliga USP:s är det inte alla producenter som är positiva. Precis som i Valpolicella tycker några att torkningen gör att vinet förlorar sin själ och sin ursprungstypicitet och istället blir en produkt av källararbete. Samtidigt är det intressant att jämföra Valtellinas Sfursat med Amarone, eftersom nebbiolodruvan har så pass hög syra och strävhet. Smakmässigt får man därför fortfarande ett mer strukturstarkt vin, trots torkningen.
Ett vin att lagra är det definitivt, även om riktigt gamla årgångar är svåra att få tag på. Jag får möjligheten att testa 5 Stelle i utvalda årgångar ner till 1989 och faller pladask för årgång 1997, som med sina 20 år på nacken visar stor komplexitet och fortfarande har fin syra.
”Precis som i Valpolicella tycker några att torkningen gör att vinet förlorar sin själ och sin ursprungstypicitet och istället blir en produkt av källararbete.”