MEN DET ÄR

inte bara Sfursat-vinerna som har lagringspotential. De ”vanliga” Valtellinavinerna får gärna ligga till sig uppåt fem till tio år innan de visar sin fulla prakt, lite beroende på stil. En Nino Negri Sassella från 1964 bjuder på tawny portlik karaktär med härliga karljohansvampinslag samtidigt som nebbiolodruvans syra och strävhet finns kvar i bakgrunden. Vingårdsbetecknat vin från ArPePe, som valt att inte göra någon Sfursat, bör ligga närmare tio år före konsumtion.

Samtidigt finns det som bekant inga regler utan undantag. På det fantastiskt belägna vinhotellet Retici Balzi njuter jag lika mycket av den pampigt vackra utsikten som av ett glas Pietrisco från biodlaren och vinmakaren Guglielmo Giuseppe på Boffalora. Med bara ett par år på nacken är smaken lätt, frisk, modern och härligt parfymerad med komplexitet men utan särskilt mycket fat.

För även om man här historiskt har kallat druvan chiavennasca – i dalen hittar man staden Chiavenna som kan ha givit namn till druvan – är detta typisk nebbiolo. Flera olika kloner används, och man liknar Valtellinas nebbiolostil främst med Barbarescos i grannregionen Piemonte. Lite lättare och elegantare än exempelvis Barolos fullmatade stil. Personligen ser jag helst att vinmakaren är försiktigare med fathanteringen i Valtellina än i Barbaresco och Barolo. Då kommer de delikata blommiga aromerna, den röda frukten och den friska syran och strävheten till sin fulla rätt.

Det är den smaken som verkligen gör skäl för Valtellinabornas eget namn på sitt vin, nämligen ”alpnebbiolo”. •

”Det är den smaken som verkligen gör skäl för Valtellinabornas eget namn på sitt vin, nämligen alpnebbiolo.”