COPPOLAS INGLENOOK
Napas första kvalitetsvineri
Ibland överträffar verkligheten dikten. Ja, trots att regissören och filmproducenten Francis Ford Coppola lever gott på sina fiktiva skildringar är den verkliga historien om hans egen vinegendom minst lika rafflande. Välkommen till Napa Valleys största vingård, Inglenook.
Inglenook är ståtligt. En vacker park välkomnar, den slottsliknande byggnaden är klädd i grön växtlighet och bakom den tornar Mayacamas- bergen upp sig. Innanför porten möter den pampiga trapphallen med grå sten, mörkt trä, röd sammet, gulddetaljer och fönsterglas målade med tiffanyteknik. Till höger en presentbutik med vin och allsköns tillbehör, till vänster en gång med stenvalv uppdukade för mindre sällskaps provningar. Att detta är ett verk av en filmproducent kan nästan anas.
DET HELA BÖRJADE med Gudfadern- trilogin. Biosuccéerna gav ordentligt med klirr i Francis Ford Coppolas kassa i början av 1970-talet, så ordentligt att han och hustrun Eleanor bestämde sig för att skaffa sommarhus i Napa Valley. Sommarhuset blev en vingård, nämligen delar av Inglenooks egendomar, men det skulle dröja ytterligare flera decennier innan även namnet kom i Coppolas ägo. För att förstå varför tar vi oss tillbaka till den tid då Kaliforniens vinproduktion ännu var i sin linda.
Gustav Nybom föddes i Helsingfors 1842. Tidigt utbildade han sig inom sjöfarten och fick i uppdrag att ta sig över Berings hav till ryska delen av Amerika. Nybom trivdes i Alaskakylan, blev kvar och började bland annat handla med pälsar. När ryssarna sålt området till amerikanerna tog sig Nybom söderut till Kalifornien med en rejäl last pälsar. Från San Francisco startade han en lukrativ verksamhet som pälshandlare under sitt nya namn, Gustave Niebaum. Den världsvane pälshandlaren fick nu upp ögonen för livets goda, inklusive fina viner.
I Rutherford, Napa Valley, köpte han därför egendomen Inglenook och grundade ett eget vineri 1880. Han planterade om vingårdarna enligt fransk modell, med druvsorter som cabernet sauvignon, och var klok nog att förekomma vinlusen genom att ympa stockarna på amerikanska rötter. Olikt andra producenter vid den här tiden satsade Niebaum på egenbuteljerade kvalitetsviner. Någon vinst gjorde emellertid inte projektet, så vid Gustave Niebaums död 1908 stängdes vingården. Några år senare lyckades dock hans änka Susan öppna den igen, och med hjälp av goda vänner som investerare stärktes Inglenooks rykte.
Susan och Gustave fick inga egna barn, men i släkten fanns John Daniel som ärvde egendomen och fortsatte den strikt kvalitetsinriktade driften. Han utvecklade vinerna ytterligare och såg bland annat till att alla flaskor märktes med ursprunget Napa Valley. Dessutom fick omvärlden upp ögonen för vinerna genom årgång 1941 av Inglenook Cabernet – ett vin som jämfördes med de stora Bordeauxslottens. Fram till 1964 fortsatte denna gyllene era, men ekonomiskt gick det fortfarande tungt. John Daniel tvingades till slut sälja delar av egendomen, delvis på grund av att hans döttrar enligt den mormonska lära Daniel följde inte var lämpliga att ärva gården. De nya ägarna, United Vintners, lyckades tyvärr snabbt fördärva Inglenooks rykte genom att bland annat använda vingårdsnamnet på alla möjliga viner.
John Daniel hade kvar bostadshuset och en del vingårdsmark, men vid hans död såldes även detta. Först till ett byggföretag, men då det blev byggstopp i området sålde företaget 1975 vidare alltihop till det unga paret Francis och Eleanor Coppola. PARET COPPOLA BESTÄMDE sig för att återta forna tiders glans och återanställde John Daniels vinmakare – vineriet Niebaum-Coppola var ett faktum. Första vinet blev en Bordeauxblend som Coppola kallade Rubicon, och snart insåg vinkännare världen över att det inte var något vanligt kändisvin man hade att göra med. Niebaum-Coppola bytte efter några år namn till Rubicon och skapade några av Napas stora viner.
Tjugo år efter det första köpet var det så dags igen. 1995 såldes resten av Inglenook, och det lär ha varit vinsten efter filmen om Bram Stokers Dracula som Coppola använde till detta köp. Inte förrän 2011 lyckades han till slut även köpa rättigheterna till namnet Inglenook, enligt hörsägen för en enorm summa, och cirkeln var sluten. Napa Valleys första och största kvalitetsvineri var åter under en och samme ägare.
Coppolas satsning fortsatte genom anställningen av Philippe Bascaules, sedan 21 år vinmakare på Château Margaux. Vid mitt senaste besök på Inglenook för ett drygt år sedan träffade jag Bascaules, en perfektionist som bara några dagar efter vårt möte skulle flytta tillbaka till Bordeaux för att ta över driften av Château Margaux efter att förre chefsvinmakaren där hastigt avlidit.
”Första vinet blev en Bordeauxblend som Coppola kallade Rubicon, och snart insåg vinkännare världen över att det inte var något vanligt kändisvin man hade att göra med.”
Bascaules är dock fortfarande ansvarig vinmakare på Inglenook, men på distans.
Idag är Inglenook Napa Valleys största sammanhängande vinegendom med sina 687 hektar, varav 95 är planterade med vinrankor. Den ligger i Rutherford, precis vid foten av Mayacamas-bergen som ger behaglig eftermiddagsskugga och svalka till vingårdarna. Alla vingårdar är ekologiskt certifierade sedan 1991, och man är mycket försiktig med konstbevattning. Lägg därtill en unik jordmånsblandning orsakad av erosion från bergen under miljontals år och man förstår att Inglenook har bästa möjliga förutsättningar, något som Coppola verkligen velat utnyttja.
Det var bland annat därför han anställde Bascaules 2011, för att inleda en försiktig kursändring stilmässigt. Coppola ville bort från det maffiga, varma och typiskt kaliforniska för att istället nå ett mer ”franskt” uttryck med elegantare viner. Omplantering skedde i sviterna av tidigare ägares satsning på enkel massproduktion, ett nytt vineri installerades och vinifikationen av Rubicon ändrades mot en stramare Bordeauxstil.
Kursändringen har inte enbart mötts av hurrarop; många trogna konsumenter gillade den varmare, generösare stilen som förre vinmakaren stod för. Men Coppola har återigen visat mod att våga gå sin egen väg och följa sin egen smak. Och när nu unga vindrickares smakpaletter går åt samma håll kommer förmodligen även skeptikerna inse att han hela tiden haft rätt i denna välregisserade vinhistoria. •