Snårigt bland spionerna
Trots mängden äventyrliga personligheter lyckas Wilhelm Agrells genomlysning av Sovjetunionens underrättelseverksamhet ändå aldrig bli riktigt spännande. Tragglandet av fakta står i vägen, skriver Björn Gunnarsson.
Spioner, spioner, överallt spioner. Wilhelm Agrell går grundligt tillväga, när han i sin nya bok Stora sabotageligan redovisar Sovjetunionens hemliga underrättelseverksamhet decennierna före andra världskriget. Det är inte precis överskådlig läsning. Detaljerna i organisationsbeteckningar och personnamn är bedövande. Säkerligen tillfredsställande för en fackhistorisk källgranskning, men knappast underlättande för ordinär läsning.
ATT SOVJET KÄNNETECKNADES
av en oöverskådlig byråkrati blir exemplifierat även i dess hemliga verksamheter. De ”hemliga parallellfunktionerna i den stalinistiska maktlabyrinten” är allt annat än lättbegripliga, och det är svårt att tro att partiet verkligen hade överblick över dem alla. Agenters och operatörers sysslor handlade sannerligen inte bara om spännande överlämnanden i mörka gränder och sunkiga hotellrum. Mycket förefaller ha varit urtråkigt manschettarbete och meningslösa uppgifter.
I korthet kan kapitlen kanske sammanfattas som att Sovjetunionens statsledning både hade intressen av underrättelser om fiendenationers (det vill säga alla andra nationers) industriella, militära och politiska kapaciteter, och att hålla alla Moskvakommunistiska partier under armarna. Eller kanske snarare mellan tummen och pekfingret. Stor betydelse har Komintern, den kommunistiska internationalen som lika mycket var en ideologisk idé – den om världsrevolutionen – som en utbildningsorganisation och hemlig underrättelsetjänst.
AGRELL LYCKAS ALDRIG
riktigt redogöra för alla turer i förhållandet mellan Komintern, den militära underrättelsetjänsten och den ordinarie sovjetiska hemliga polisen, ökänd under akronymen NKVD. Klart är emellertid att Moskvatrogna kommunistpartier till stor del finansierades från just Moskva. I Sverige gällde det de så kallade Sillénarna i Sveriges Kommunistiska Parti. Agrell baserar sin skildring i stora delar på det engelska kontraspionagets uppgifter, ofta erhållet av avhoppare. Som en liten fascinerande pikant fotnot spekulerar Agrell i att MI5 kanske kunde avslöjat den beryktade så kallade Cambridge Five-kretsen (Guy Burgess, Kim Philby m fl) redan 1940 tack vare en avhoppare.
Mera igenkännbar politisk historia blir det när Agrell berör omvandlingen av idén om världsrevolutionen: hur Komintern blev offer för 1930-talets stora Stalinterror, hur tagen på sängen Sovjet blev av Hitlers maktövertagande 1933 och blixtsnabba utrotande av Tysklands kommunistparti; då det största och mest välorganiserade utanför Ryssland. Folkfrontspolitiken tog vid, framför allt i samband med spanska inbördeskriget, och det är här någonstans som Agrell börjar närma sig sitt egentliga ämne.
FÖRST GER HAN
emellertid en kort och klar bild av den spanska tragedin, främst av Moskvas syn på kriget: inte ett förlustkrig mot fascismen, utan ett segerrikt utrotningskrig mot fienderna trotskism och anarkosyndikalism. Ett annat exempel på stalinismens absurditeter är hur det tyska kommunistpartiet fortsatte med interna utrensningar till och med efter Hitlers maktövertagande.
I sina stora historiska svep är Agrell mycket kärnfull: från folkfrontspolitiken via den stora terrorn – då Komintern likvideras och mängder av operatörer likaså – till Molotov-Ribbentrop-paktens döda hand över Sovjets spionage mot Nazityskland.
Men så var det då det där med det egentliga ämnet: den organisation av sabotörer som byggdes upp i Sverige under sent 1930-tal. Sabotagen handlade om tyska och andra axelmaktsfartyg, men blev inte påfallande framgångsrika. Bombtillverkarna var amatörmässiga, och ledaren, en viss Ernst Wollweber, var tillräckligt klantig
Detta är, som Agrell påpekar, ännu ett olustigt kapitel i den stora olustiga berättelsen om den svenska undfallenhetspolitiken gentemot nazismen
Agrell tycks ha något slags aversion, eller kanske är det bara oförmåga, att skriva målande
för att åka fast i en gränskontroll. Agrell följer alla deltagarna, många veteraner från spanska inbördeskriget, en av Kominterns etablerade rekryteringsvägar, andra bara vanliga Moskvakommunister som uppmanades göra insats för det stora proletära fosterlandet i öster.
Främst följer Agrell olika polisinstansers utredningsarbete och samarbete med Gestapo, ett samarbete som inte avbröts trots krigsutbrottet och Sveriges påstådda neutralitet. Detta är, som Agrell påpekar, ännu ett olustigt kapitel i den stora olustiga berättelsen om den svenska undfallenhetspolitiken gentemot nazismen.
AGRELL TYCKS HA
någont slags aversion, eller kanske är det bara oförmåga, att skriva målande. Hans bok kunde ha blivit lika spännande som en spionroman. Nu blir det bara ett ständigt tragglande av mekaniska fakta, som inte ger kött och blod åt de onekligen äventyrliga personligheter boken beskriver.