En annan historia vidgar bilden
Vissa personers historia skrivs ned, andras glöms bort. I boken En annan historia har 51 skribenter valt varsin person att porträttera. Personer som kan skaka om och vidga bilden, och otvivelaktigt närmar sig den från ett annat håll, skriver Ingrid Bossel
LINA THOMSGÅRD (REDAKTÖR) En annan historia. Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till Volante
I bilen från Göteborg till Skåne har jag och familjens unge vuxne son ett långt samtal om det där vi aldrig annars riktigt hinner med. Det är tankar som börjat trängas under hans just avslutade universitetsstudier, om vetenskapsteori, sanning, anspråk och teorier. Han är skeptisk – mycket skeptisk – till dem som bedriver historisk vetenskap med genus- och postkoloniala perspektiv. Sådan forskning, säger han, blir cirkulär. Den har ett antagande om världen (att den är orättvis) och så leder den detta antagande i bevis. Forskarna ser bara det de vill se, i stället för att ta in hela bilden.
Vi stannar vid det där med ”hela bilden” – idén eller förhoppningen om att den finns – och kommer kanske inte så mycket längre. Jag säger att vi alltid ser verkligheten från ett visst håll och att vi – hur vi än försöker – kommer att se vissa saker och vara blinda för andra. Och att det bland annat är sådant som de genusvetenskapliga och postkoloniala teorierna uppenbarat för oss.
HAN ÄR FORTSATT skeptisk. Den obalans mellan kvinnor och män och ”the west and the rest” som avtecknar sig i historieskrivningen kan, säger han, i vissa fall bero på strukturella orättvisor, men är ändå en sann bild av hur det varit: män och västerländska tänkare har dominerat och varit mest inflytelserika. När jag läser boken En annan historia, redigerad av Lina Thomsgård, tänker jag på det här bilsamtalet. Thomsgårds perspektiv är ett annat. Om vi väldigt förenklat säger att det finns två skolor i synen på frånvaron av kvinnor i historieskrivningen, representerar min unge samtalspartner ovan det ena och Thomsgård det andra. Hon ser inte obalansen som en enkel matematisk konsekvens av att kvinnor varit förtryckta, utan också som ett uttryck för att vissa personers historier skrivs ner, förvaltas och återges medan andra personers bedrifter glöms bort, osynliggörs och suddas ut.
Det är därför boken heter som den gör, den berättar en annan historia. Den kompletterar. Och korrigerar.
I förordet berättar Lina Thomsgård att allt, för henne, började med Aina Cederblom. En pensionerad teckningslärarinna, textilkonstnär och äventyrare som 1980 var huvudperson i ett avsnitt av Lasse Homqvists tv-program Här är
ditt liv. Varför, frågade sig Thomsgård efter mötet med den då 84-åriga Aina Cederblom, hade världen undanhållit henne denna seglande tant som på egen hand trotsat fördomar och världshav och dessutom under sina resor byggt vävstugor, barnhem och matbaracker och annat som folk behövde? ”Varför fanns det fyra – snart fem – fläskiga långfilmer om en påhittad Indiana Jones men inga om en riktig Aina Cederblom?”.
THOMSGÅRD ÄR INTE ute efter att, som hon uttrycker det, ”kvinnopilla i den befintliga historieskrivningen”. Den ser ju ut som den gör till följd av att makten har legat och fortfarande ligger främst hos män. Men hon vill flytta fokus, bredda världsbilden och komplettera.
Resultatet är En annan historia, 51 berättelser skrivna av lika många textförfattare, om ”personer alla bör känna till”. Urvalet är personligt, insisterande och ofta välskrivet. Porträtten presenteras i bokstavsordning. På så vis blandas tider, platser och bedrifter.
Det börjar på A, med det matematiska geniet Ada Lovelace (1815– 1852), skapare av världens första dataprogram, fortsätter med tandläkaren Alice Timander (1915–2007), premiärlejonet som under peruken ifrågasatte sitt människovärde, och närmar sig slutet med gayoch hbtq-aktivisten Sylvia Rivera (1951–2002, en av förgrundsgestalterna i de våldsamma protester mot en polisrazzia riktad mot gay- och transpersoner på baren Stonewall Inn i New york 1969) för att sätta punkt (för den här gången) med författaren och Parisciceronen Thora Klinckowström (senare, som gift, Thora Dardel, 1899-1955).
Några texter är starkare än andra. Det gör exempelvis svårt ont att läsa Magda Gads porträtt av Mama Masika, kvinnan som bara ville dö men fortsatte leva för att
Några texter är starkare än andra. Det gör exempelvis svårt ont att läsa Magda Gads porträtt av Mama Masika, kvinnan som bara ville dö men fortsatte leva för att berätta sin och andra kongolesiska flickors och kvinnors historia
berätta sin och andra kongolesiska flickors och kvinnors historia. ”Jag blev glad när jag fick veta att hon hade dött”, skriver Magda Gad.
Varje text är kort, max fyra sidor. Just när någon griper tag kommer nästa. Och nästa. Mycket lockar vidare, mot ytterligare läsning. Samtidigt finns det i mångfalden en kraft. Det här är människor som stått emot, gått en egen väg eller bara vägrat den utstakade. Det är personer som ensamma eller sammantaget kan skaka om och vidga bilden, och otvivelaktigt närmar sig den från ett annat håll.