Fördomar kan endast bekämpas i full belysning
Jag brukar envist argumentera för att det mesta blir bättre och att vi lever i ett tryggare, rättvisare och mer solidariskt samhälle än någonsin tidigare. Jag håller fast vid det. Men det går inte heller att blunda för våldet. Det verbala, det skrivna och det sociala. Tidigare i veckan rapporterade brittiska medier om en dramatiskt ökning av antalet anmälda hatbrott. Under det senaste året har hatbrott med religiösa motiv i England och Wales ökat med 40 procent. 40 procent. På bara ett år. Över hälften av dem riktades mot muslimer. Judar är den näst mest utsatta gruppen.
DET ÄR INTE heller ”bara” mot religiösa minoriteter som hatet och våldet riktas. Även människor med funktionsvariationer är mer utsatta än tidigare. Antalet anmälningar har ökat med 33 procent. Mörkertalet tros fortfarande vara mycket stort.
Analysen, som många tycks vara överens om, är att hoten, på sociala medier och på gatorna, och det rena våldet är en reaktion på de terrordåd som drabbat landet men att det också är kopplat till Brexit och ett allmänt hårdnande klimat där även politiker och etablissemang bidrar till splittring och polarisering. Också media påverkar när man fokuserar allt hårdare på, inte sällan förenklade, konflikter. Effekten av den samlade snedvridningen av vår gemensamma verklighetsuppfattning blir att allt fler rent fysiskt ger sig på samhällets allra svagaste.
Giftet påverkar oss alla, likt en osynlig gas. När någon radikaliseras och tar till våld sker det i en kontext där vi alla riskerar att försnävas, förhärdas och sakta men säkert förstöras.
I SVERIGE OCH i Göteborg är vi inte där. Ännu. Men tendenserna finns. För samtidigt som risken för gemene man att utsättas för våldsbrott minskar, ökar den för utsatta grupper. Samma grupper som i England. Polisen har bara i år fått tio miljoner extra för att bromsa utvecklingen. Ändå passerade nyheten om mordet på tiggaren Gheorge Hortolomei-Lupu i Huskvarna en skrämmande passiv offentlighet.
Jag tänker på vad författaren Jonas Hassen Khemiri skrev på Instagram alldeles före valet: hur smittsam idén om en främmande fiende är. Att giftet hade börjat gnaga sig också i hans medvetande. Hur han störde sig på människor i gatubilden, sådana som inte ”passade in”. Fördomarna kom åt honom. Som de kommer åt mig och dig.
FÖRSKJUTNINGEN SKER INTE bara i ytterkant, hos dem som redan har närmast till handling. Giftet påverkar oss alla, likt en osynlig gas. När någon radikaliseras och tar till våld sker det i en kontext där vi alla riskerar att försnävas, förhärdas och sakta men säkert förstöras. När det handlar om våra tankar och känslor finns inga ”särskilt utsatta områden”. Vi är alla i en gemensam riskzon.
Alltså är det hos var och en som motståndet måste mobiliseras. Och nej, det handlar inte alls om självcensur eller åsiktskorridorer. Tvärtom. Som Rabina Khan, en muslims lokalpolitiker i London skrev i tidningen The Independent med anledning av den nya statistiken, måste allting upp på bordet. Fördomar, misstänksamhet och aggression bekämpas bäst i full belysning och öppet samtal. Så slå på era lampor.