Frågor till Ludvig Åhlin som deltagit i ett annorlunda körsångsprojekt i Palestina.
ÅLDER: 36. BOR: Tidigare Halmstadbo, numera bosatt i Ugglarp. FAMILJ: Gift med Erika, tre barn – Albin, 8 år och tvillingarna Alva och Karin, 6 år.
1. Berätta om Common Ground Voices, vad går det ut på? – Common Ground Voices är en projektkör på 24 personer med lika delar israeler, palestinier och svenskar. Syftet är att med musikens hjälp skapa möjligheter till goda dialoger mellan människor med vitt skilda åsikter och värderingar. Vi tror att musik berör och förenar alla människor oavsett språk och bakgrund. En god vän till mig behövde lämna återbud cirka en vecka innan. Han frågade mig. Jag nappade och ångrar mig inte en sekund!
2. Hur var det att träffa de andra sångarna i denna speciella kör? – Vi ägnade mycket tid till samtal och gruppdynamiska övningar för att genom detta bygga upp en unik konsert baserad på improvisation och tillit. Denna process gav också en fördjupad förståelse för vår bakgrund och våra värderingar. Det första vi gjorde när vi träffades var att sjunga en av de kraftfullaste låtarna vi hade – ”Trilo” av Möller. Detta resulterade i att en av deltagarna från Israel vägrade att fortsätta innan han sjungit upp mer. Hans sätt att göra detta skiljer sig från mitt och resulterade att vi sjöng oss hesa under hans ledning. Detta var ett av många exempel på vårt arbetssätt som byggde på att alla som tog initiativ fick det. Vi hade ingen formell genomgång av vilka vi var utan fick lära känna varandra genom mer eller mindre avancerade lyssna-övningar, socialt umgänge och grupparbeten.
3. Hann ni med mer än att sjunga? – Vi gjorde musikaliska resor till en skola i Betlehem på Västbanken, ett mentalsjukhus och ett hem för demensvård. Här sjöng vi både israeliska och arabiska folkvisor samt en improviserad ”Små Grodorna” runt en påhittad midsommarstång. Det blev en del kringvandring i Jerusalem också vilket gav oss djupare insikt i konfliktens kärna. Och så hann vi med ett dopp i Döda havet!
4. Vad hade sångarna från Israel och Palestina för bakgrund? – Den absoluta majoriteten är musiker och alla har sina egna livsöden kopplade till konflikten. När vi behandlade ämnet flödade känslorna fram och vi förstod att en lösning blir svår att nå på enbart politisk väg. En av tjejerna berättade att hon fick sju av sina vänner dödade av en självmordsbomb på en buss för några år sedan. Under veckan ifrågasatte hon sin egen humana livsåskådning som hon trodde att hon haft. I samtal och möten med palestinier förstod hon att hon hade blivit så sårad av sitt förflutna att detta påverkade hur hon såg på människor från ”andra sidan”, det vill säga palestinier. 5. Vad sjöng ni för något under veckan, hade ni till exempel med er svensk musik? – Vi sjöng visor på både hebreiska, arabiska, norska och svenska. Vi tog bland annat med oss ”Hemma” från musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Många palestinier och israeler kunde varandras språk, men ingen kunde vårt. Det gick bra ändå, även om uttalet kunde bli bättre. Jag fick kämpa en hel del med språket också, men det var kul!
6. Vilket är ditt eget starkaste minne från veckan? – När vi träffade fredsaktivister som var där för att dämpa den israeliska armens förtryck mot palestinierna. Rummet var fullt av västerlänningar och budskapet upplevde jag som förenklat. Konflikten är komplex och det märktes på de känslosamma reaktioner som blixtrade till hos våra israeliska körmedlemmar. Jag skulle säga att de känslor som kom fram under mötet var både ilska och en känsla av att de får en orättvis bild av deras folk och armén. De israeler och palestinier vi träffade var väldigt gästfria och öppna. Jag älskar hur de kunde dra in en på ett fik och restaurang och villkorslöst betala notan med det enda skälet att de ”hade bjudit in mig”.