Musikaliskt begåvat som ett improviserat jazzsolo
JAZZDOKUMENTÄR
I CALLED HIM MORGAN Regi: Kasper Collin, Sverige, 2017 (92 min)
Mitt under pågående spelning blir han skjuten till döds av sin fru
I Oscarsvinnaren La La Land drömmer pianisten Sebastian, spelad av Ryan Gosling, om att skaka liv i en nedlagd jazzklubb i Los Angeles. Sebastian vägrar att lyssna på en realistiskt lagd god vän som påpekar att det inte finns något som helst intresse för traditionell jazzmusik nu för tiden.
LÄGET VAR ETT helt annat under trumpetaren Lee Morgans korta karriär. Blue Note var ett legendariskt och framgångsrikt skivbolag. Det fanns gott om jazzklubbar och lika gott om karismatiska musiker, till exempel Chet Baker, Miles Davis och Gerry Mulligan.
Lee Morgan föddes 1938. Han var bara 18 år när han blev medlem i Dizzy Gillespies orkester. Morgan vågade utmana Dizzy på solodueller. Då är man ung, kaxig och megabegåvad.
Tidigt i livet fastnade Morgan i ett heroinberoende. Han var nere för räkning när han träffade sin blivande tretton år äldre hustru Helen. Hon drog bokstavligen upp Morgan ur rännstenen. Snart var han accepterad och omtyckt i jazzkretsar igen.
EN SEN FEBRUARIKVÄLL 1972 drabbades New York av en snöstorm. Morgan hade ett gig på halvsunkiga klubben Slug´s Saloon. Mitt under pågående spelning blir han skjuten till döds av sin fru. Det spektakulära mordet får rejält med massmedial uppmärksamhet. Slugs dagar var därmed räknade.
Mordet som sådant hade räckt för att göra en dokumentärfilm om, men i I called him Morgan (titeln förklaras i förbifarten) väljer Göteborgsbaserade regissören Kasper Collin, som tidigare gjort jazzfilmen My name is Albert Ayler, att ta ett större grepp. Musiken är det primära. Ljudet håller toppklass. Search for the new land och Angela låtar. är två fantastiska
FILMEN GER IBLAND känslan av ett improviserat trumpetsolo kombinerat med lite cool jazz. Collin har gjort ett enormt researcharbete. Han har grävt fram gamla svartvita fotografier, tv-program, journalfilmer i färg från ett New York som tidsmässigt känns väldigt avlägset. Och så det verkliga trumfkortet: En intervju inspelad på kassettband med Helen Morgan 1996, som dog strax efteråt. Saknas i filmen gör däremot en ingående intervju med Lee Morgan, vilket är lite synd.
Var mordet resultatet av ett svartsjukedrama eller något annat? Filmen ger inga glasklara svar av det enkla skälet att det mesta är höljt i dunkel.
Annars är I called him Morgan på sätt och vis en traditionell intervjufilm med några intervjuade mer intressanta än andra. Bäst är filmen när vi får följa Lee Morgan tidigt i karriären. Snygga kostymer, fräcka frisyrer, de senaste bilmodellerna och, förstås, snygga tjejer var viktigare än att göra en lyckad spelning. Framtiden såg väldigt ljus ut. Nu blev det inte så för alla, men filmen vibrerar av liv och högklassig jazz hela vägen fram till det dystra slutet.