VARBERGARE NUM­MER ETT.

17-åring­en skrev den bäs­ta no­vel­len av al­la hallän­ning­ar un­der 20 år. ”Över­ras­kan­de slut”, skri­ver ju­ryn.

Hallands Nyheter - - Sidan 1 -

Det är mån­dag mor­gon och dags att gå till sko­lan igen. Jag tving­ar mig ur säng­en och ut i kö­ket. Mam­ma har re­dan åkt till job­bet. Jag är en­sam i vår lil­la trånga, mör­ka lä­gen­het. Min kropp rör sig av sig själv i sam­ma gam­la van­li­ga rutin. En skål fling­or, en smör­gås och en kopp te till fru­kost. Pre­cis som van­ligt.

Jag sit­ter och stir­rar ner i skå­len med fling­or. Fling­or­na fly­ter om­kring i skå­len upp­sväll­da och sladd­ri­ga, som dö­da krop­par i en sjö. Te­et hin­ner sval­na in­nan jag in­ser att jag har sut­tit och stir­rat på fling­or­na i näs­tan en halv­tim­me ut­an att ta en en­da tug­ga. Jag är in­te hung­rig.

Jag häl­ler ut fling­or­na och te­et i vas­ken och stäl­ler in smör­gå­sen i kyl­skåpet. Vi har lunch ti­digt på mån­da­gar och om jag blir hung­rig kan jag kö­pa nå­got i kafét.

Jag skyn­dar mig ut ur lä­gen­he­ten och ge­nom trapp­hu­set. Luf­ten är tung med ci­ga­rett­rök. Man ha­de kun­nat tro att jag skul­le ha vant mig vid det här la­get, med det är fort­fa­ran­de li­ka mot­bju­dan­de. Luf­ten ut­an­för är in­te myc­ket bätt­re, kall och full av av­ga­ser från morgon­tra­fi­ken. Him­meln är full av grå moln och ga­tor­na av män­ni­skor. Ibland tit­tar jag på främ­man­de män­ni­skor

”Jag sät­ter mig på min van­li­ga plats längst bak. Jag tyc­ker om att sit­ta här, för då ser jag al­la, men ing­en ser mig.”

och fun­de­rar på vil­ka de är och vart de är på väg nå­gon­stans.

In­te idag. Idag bryr jag mig in­te. Var­för skul­le jag? De bryr sig in­te om mig. De tit­tar in­te ens på mig, ba­ra stir­rar rakt ige­nom mig, på vart det nu är de är på väg.

SKO­LAN BÖR­JAR OM tju­go mi­nu­ter, med mat­te. Jag bru­kar sät­ta mig i bib­li­o­te­ket och vän­ta så länge som möj­ligt in­nan jag häm­tar mi­na böc­ker. Klas­sen bru­kar stå och pra­ta vid skå­pen De pra­tar om helt van­li­ga, trå­ki­ga sa­ker. Jag vill in­te pra­ta med dem. Jag har än­då ing­et in­tres­sant att sä­ga. Moa och Elin bru­kar all­tid frå­ga mig hur jag mår, men de bryr sig egent­li­gen in­te. Ing­en gör det. De låt­sas ba­ra va­ra trev­li­ga. De är så fals­ka, med si­na på­klist­ra­de le­en­den och fej­ka­de po­si­ti­va at­ti­tyd. Ing­en kan va­ra så glad he­la ti­den. Res­ten av tje­jer­na i klas­sen spe­lar med. Såklart, vad an­nat ha­de man kun­nat vän­ta sig? Män­ni­skor är ju fak­tiskt flock­djur. Grup­pen fö­re in­di­vi­den.

Den en­da i klas­sen som jag tyc­ker om är An­ton. Han är som jag. Han pra­tar in­te så myc­ket, sit­ter mest för sig själv och lä­ser. Han låt­sas in­te som om han bryr sig.

Jag sit­ter och stir­rar på män­ni­skor­na ute i kor­ri­do­ren, när jag in­ser att jag glömt bort ti­den igen. Jag kom­mer in­te hin­na häm­ta mat­te­bo­ken. Men Lennart bru­kar hål­la ge­nom­gång he­la lek­tio­nen på mån­da­gar, så jag kla­rar mig ut­an den. Jag skyn­dar mig till lek­tio­nen och kom­mer pre­cis i tid.

Jag sät­ter mig på min van­li­ga plats längst bak. Jag tyc­ker om att sit­ta här, för då ser jag al­la, men ing­en ser mig. Klas­sen är ovan­ligt tyst idag. I van­li­ga fall bru­kar det all­tid va­ra nå­gon som vis­kar till sin bänk­kam­rat och stör stu­di­e­ron. Jag fun­de­rar li­te på det, men glöm­mer snabbt bort det. Det är skönt att de är tys­ta för en gångs skull.

DET HAR BÖR­JAT reg­na ut­an­för nu. Jag bor­de va­ra glad att jag hann till sko­lan in­nan det bör­ja­de så jag slapp gå i reg­net. Men jag or­kar in­te va­ra glad idag. Jag or­kar in­te ens tän­ka or­dent­ligt. Reg­nets smatt­ran­de och Lennarts ma­lan­de blan­das i mitt hu­vud tills jag in­te vet vil­ket som är vil­ket. Plöts­ligt slu­tar Lennart pra­ta och jag vak­nar till med ett ryck. Lek­tio­nen är slut nu. Al­la bör­jar ploc­ka ihop si­na sa­ker och läm­na sa­len.

Jag drö­jer mig kvar, och vän­tar på att al­la ska gå. I van­li­ga fall bru­kar Lennart kol­la snett på mig, men idag tit­tar han in­te ens åt mitt håll. Kanske har han änt­li­gen lärt sig att jag in­te vill ha hans pa­te­tis­ka med­li­dan­de.

När al­la har gått re­ser jag på mig och läm­nar sa­len. Jag går lång­samt ge­nom kor­ri­do­ren och hop­pas att al­la re­dan ska ha hun­nit häm­ta si­na svensk­böc­ker. Men näs­tan he­la klas­sen står kvar i kor­ri­do­ren. De har sam­lats i en halv­cir­kel nä­ra mitt skåp. Jag smy­ger när­ma­re. Ing­en läg­ger mär­ke till mig. De är tys­ta. Nå­gon snyf­tar till.

Jag stäl­ler mig ba­kom Jo­nat­han och ki­kar över hans ax­el för att se vad som har hänt. Det står blom­mor vid mitt skåp, och ett kort på mig. Ett li­tet vär­me­ljus brin­ner ynk­ligt vid si­dan om. Nå­gon har klott­rat på skå­pet med tusch­pen­na.

”Vi­la i Frid” står det. NOVELL AV MAT­TI­AS LJUNG­BLAD

Bild: AN­NI­KA KARLBOM

ÖVNINGSKÖR. När Mat­ti­as Ljung­blad in­te skri­ver sit­ter han ba­kom rat­ten och övningskör in­för 18-års­da­gen. Det går bra, ef­tersom han har kört fa­mil­jens blå du­ett-epa ti­di­ga­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.