Jag satt och gapade som en fågelholk
Ibland känns det som om framtiden var i går och att livet går i repris. Åtminstone kulturlivet. De flesta musikprogram i tv handlar om gårdagens låtar som tolkas på nytt sätt av andra artister eller nervösa Idol-deltagare, och det görs ständiga ”remakes” – uppdaterade versioner med nya skådespelare – av gamla succéfilmer.
Dessutom återkommer klassiska tv-program i modern kostym. Förra året kunde vi se en glättig variant av ”Fråga Lund” och nu har SVT återuppväckt en annan favorit från min barndom: frågesporten ”Kontrapunkt”, i den nya upplagan kallad ”Kulturfrågan Kontrapunkt”.
Originalprogrammet började sändas 1964 och lyckades tack vare den milt sagt färgstarke programledaren Sten Broman få svenska folket intresserat av klassisk musik. Eller åtminstone av vilka av de tävlande lagen som kunde mest.
Vi hade ingen aning om svaren på de absurt kniviga frågorna, men satt ändå som klistrade.
”KULTURFRÅGAN KONTRAPUNKT” ÄR en tämligen varsam modernisering, med ett något bredare perspektiv. Förutom klassisk musik förväntas de tävlande känna till dito konst och litteratur.
Svårighetsgraden på frågorna är dock på fortsatt hög nivå; det framgick av premiären på onsdagen i förra veckan.
Jag kunde nästan ingenting – men det kändes bra. Det får gärna vara svårt, jag gillar att lära mig nya saker.
Jag anser mig vara relativt kunnig när det gäller kultur – det är faktiskt mitt arbete – men här satt jag och gapade som en fågelholk.
Nej, jag hade inte hört Dvoráks ”Sången till månen”. Jag hade förmodligen sett van Goghs tavla ”Potatisätarna” och definitivt läst Jules Vernes ”Från jorden till månen” i min ungdom, men inte tusan kom jag ihåg det nu. Framför teven.
Jag kunde nästan ingenting – men det kändes bra. Det får gärna vara svårt, jag gillar att lära mig nya saker.
Det finns annars en tendens i dagens tv-underhållning att allt ska vara lätt som en plätt. Alla ska kunna allt. Alla ska med.
Därför hälsar jag den nygamla frågesporten med glädje. Såväl programledare som domare och tävlande känns i och för sig stela men det blir säkert bättre med tiden.
DÄREMOT BLIR DET förstås aldrig samma succé som under Sten Bromans dagar. Det har bara funnits en sådan man, och på den tiden existerade endast en kanal. När vi väl satt i tv-soffan fanns det inga alternativ.
I dag kan vi trycka på fjärrkontrollen direkt något känns tråkigt.
Men jag lovar att sitta kvar framför ”Kulturfrågan Kontrapunkt” och hoppas på mer spänning. I premiären var lag Ebba Witt-brattström alltför överlägset, tryggt vilande på två fullblodiga kulturmän. En av dem, Göran Gademan, hade rykte om sig att vara vassare än google på sin arbetsplats: Göteborgsoperan.
Själv får jag glädja mig åt att han och övriga tävlande gick bet på en fråga – som jag kunde. Jag visste att John Lennons bok hette ”In his own write”. Jag är bäst. På en fråga.