Mor, lilla mor, vem var väl som du?

Hallands Nyheter - - Livets Gång -

På kort tid har jag för­lo­rat bå­de min far och min mor. De var bå­da gam­la och jag är det snart ock­så. Men själv­klart känns det väl­digt tomt. Och barn är man väl egent­li­gen så länge man har nå­gon för­äl­der i li­vet?

MI­NA BÅ­DA BRÖDER och jag ha­de valt sång­en ”Mor lilla mor” bå­de i döds­an­non­sen ef­ter mam­ma och att fram­fö­ras med so­lo­sång vid be­grav­ning­en. Men ing­en kun­de nog sär­skilt myc­ket av tex­ten, ut­ö­ver den kän­da in­led­nings­stro­fen. Men det vi­sa­de sig, när vi väl hit­tat tex­ten, att den stäm­de väl­digt väl in på vår mam­ma.

”Du är mig nä­ra”, ”vart jag så stäl­ler fär­den”. Det fanns ingen­ting som min mam­ma var så oro­lig för som när jag, och se­dan med min fa­milj, skul­le ut och re­sa. Hon vil­le ve­ta vart jag skul­le, när jag skul­le kom­ma hem och hö­ra från mig när jag var bor­ta. Och det förs­ta sam­tal som jag all­tid ring­de när jag kom­mit hem var till mam­ma.

"Jag kom­mer in­te läng­re att få någ­ra hem­bak­ta ring­ar av min mor. Det är en del av sak­na­den"

”FLITENS OCH ARBETETS of­fer­väg, all­tid till hjälp för and­ra”! Det var ock­så väl­digt myc­ket min mam­ma och för­stås många and­ras. Kan in­te min­nas att hon, som var gans­ka van­ligt förr, stod och åt vid spi­sen. Men den förs­ta som res­te sig för att häm­ta nå­got, vad det nu var som even­tu­ellt fat­ta­des vid mat­bor­det, det var min mam­ma!

Min pap­pa be­tyd­de en hel del för att jag se­na­re blev in­tres­se­rad av nyheter och jour­na­li­stik och på­ver­ka­de där­med in­di­rekt mitt yr­kes­val. Det­ta med al­la ny­hets­sänd­ning­ar i ra­di­on och se­na­re tv:n som vi följ­de.

Men det var mam­ma som lär­de mig räk­na. Och det har man ju ock­så väl­digt myc­ket nyt­ta av och även det har på­ver­kat mitt val av yr­ke. Jag minns hur jag var med mam­ma i kö­ket och hon gav mig ett mått­band som jag an­vän­de un­ge­fär som en kul­ram och räk­na­de plus och mi­nus ge­nom att föl­ja mar­ke­ring­ar­na. Så när jag bör­ja­de sko­lan kun­de jag in­te lä­sa men väl räk­na.

VI ÄR BA­RA sö­ner min mam­ma fått se växa upp och bli sto­ra. Och hon sak­na­de sä­kert en dot­ter. Men det blev för den skull ing­en ge­nus­ne­u­tral upp­fost­ran där vi skul­le få lä­ra oss det som dött­rar nor­malt fick. Visst fick vi väl hjäl­pa till med li­te var­dags­syss­lor, men läng­re än till att du­ka av sträck­te sig in­te hen­nes am­bi­tio­ner när det gäll­de mig.

En gång för­sök­te jag mig dock på att du­ka. Jag tyck­te om att gå in själv i var­dags­rum­met, el­ler fin­rum­met som det kal­la­des på den ti­den. Var väl en 5-6 år och så tog jag mig för att du­ka upp med den all­ra fi­nas­te ser­vicen. Det gick in­te mins­ta lilla fli­sa och jag var rik­tigt stolt över mitt verk när mam­ma se­dan upp­täck­te det. Men det var för­stås in­te hon.

MIN MOSTER SA att Marianne, min mam­ma, var all­tid så stolt över si­na poj­kar. Det sa hon kanske in­te så of­ta till oss. Och det gjor­de nog in­te vi hel­ler till hen­ne. Men visst var och är vi stol­ta över att hon vid mo­gen ål­der (35 år) tog kör­kort. Al­la ha­de in­te en mam­ma på den ti­den som kun­de kö­ra bil. El­ler när hon bör­ja­de plug­ga för att få ex­a­men som vård­bi­trä­de. Ing­et av det­ta var sä­kert så lätt.

Jag kom­mer in­te läng­re att få någ­ra hem­bak­ta ring­ar av min mor. Det är en del av sak­na­den, men för­stås in­te allt, ef­ter ”Mor lilla mor”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.